Kaskaderna, klädbytena, tvättarna, svabbningarna etc. etc. fortsatte under torsdagen förra veckan. Efter en relativt jobbig kväll och natt så kräktes Novalie sista gången runt lunchtid i fredags.
Tyvärr fortsatte pärsen för Novalie i en andra våg, den andra vägen. Så klädbyten, byte av sängkläder, tvättar och duschningar fortsatte under helgen. Först i dag (läs måndag) har hon börjat stablisera sig och i princip helt återfått sin gamla vanliga energi, glädje och lekfullhet.
Hon har varit så beundransvärt tapper sett till hur omtumlande det här varit både för henne och oss. Vår lilla kämpe.
Men det har inte bara varit av ondo. Sjukdomen och Novalies orkeslöshet gjorde att hon inget hellre ville än att ha, och vara i, vår närhet. Bar vi inte runt henne hängandes med huvudet mot hals eller axel, så låg hon långa stunder i soffan på min mage och i min famn. Gosade, vilade, mös och läste böcker.
Något vi inte upplevt sen spädbarnsåldern. Hon har ju inte tid med sånt annars. Det finns liksom inte på kartan när livet har så mycket annat att erbjuda och kunna ägna sig åt. Vilket tydligt bevisats nu när hon är i farten igen.
Visst är hon go mot oss – på sitt sätt. Hon pussas och kramas och visar ömhet, men allt gos av den kalibern är borta lika plötsligt som det fanns där.
Vi klarade oss sånär utan blesyrrer. Eller jag rättare sagt, för Susanne klarade sig helt och hållet. Min mage rasade däremot i lördags morse, och jag med den.
Lyckligtvis var jag tillbaka i matchen igen redan på söndag morgon, och utan problem gå till jobbet idag (läs måndag igen) och resa till London tidigare ikväll.
Antingen berodde det på faktumet att jag var den som mer närgånget tog hand om det Novalie ofrivilligt lämnade ifrån sig. Eller så var det på grund att jag var sämre än Susanne på att knapra hela vitpepparkorn (= jag som egentligen bara är klenare än henne). Så tack för tipset om vitpepparn Erica. Det kan ju faktiskt varit den som gjorde skillnaden och höll oss borta från kräkandet.
