Efter tre dygn av, för Susanne, jobbiga förvärkar, åkte vi till slut in till BB Stockholm vid 17-tiden i torsdags eftermiddag. Susanne hade haft kontakt med dem från och till och både de och vi var osäkra på hur länge de smärtsamma värkarna skulle pågå innan något hände. Skulle de backa undan eller skulle de ta fart? Till både vår och barnmorskans förvåning visade det sig att förlossningen faktiskt var i full gång. Latensfasen var redan avklarad och den aktiva fasen en bit på vägen. Men det hjälpte föga då förlossningen ändå drog ut rejält på tiden.
Beundransvärt bevittnade jag därefter timma efter timma Susannes oförtröttliga förlossningsarbete. Jag försökte stötta, peppa, massera, mata, serva samt hålla igång avslappningen och andningen. Finnas där och göra så gott jag kunde, hela tiden vid hennes sida.
De väl investerade pengarna i en profylaxkurs var till stor hjälp, så även de enormt förtroendeingivande barnmorskornas arbete. Men också min inställning till att aldrig tvivla på min älskades förmåga eller för en sekund visa en vacklande och typiskt manlig svaghet inför henne. Jag var ju hennes coach. En coach med en spelare vars gnista ändå fullständigt omöjliggjorde sådana tankar. Även i de värsta av stunder fanns det en glöd i Susannes ögon som utstrålade målmedvetenhet!
12 1/2 timme senare, kl. 05:31 på fredagmorgonen förlöste så till slut Susanne – tillsammans med vår barnmorska Rose Marie och ytterligare en extrainkallad barmorska – vårt efterlängtade barn som omedelbart landade på Susannes bröst. Vi skrattade och grät, konstaterade kön – en tjej, det är en liten tjej! – och flinade åt den konformade hjässan innan barnmorskorna stressat ville ta hand om henne. Vimmelkantig klippte jag navelsträngen, medveten om att de liksom jag uppfattade att hon inte skrek. Snabbt togs hon och jag med till undersökningsrummet för prover och framförallt för att få syrgas. En pytteliten mask fick snart ordning på andningen och skriken satt äntligen där de skulle. Läkaren konstaterade att hon var frisk och kry men var, liksom vi, medtagen efter den utdragna processen.
Hela förlossningen var en fantastisk och omtumlande upplevelse som jag uppskattar enormt att ha fått vara med om och delta vid. Att först få se och beröras av Susannes slitsamma arbete och därefter den första anblicken av vår dotter är utan konkurrens det största som någosin har hänt mig. Om inte förr så är Susanne nu definitivt för alltid min hjältinna. Bandet mellan oss, som jag inte trodde kunde bli starkare än vad det redan är, växte dubbelt upp.
Lika imponerad som jag är av hennes insats är jag också av BB Stockholm och deras personal. Vi är så oerhört nöjda och glada över att vi fick möjligheten att föda och spendera de två efterföljande dygnen där, med allt vad det innebar av service och uppassning. Jag råder starkt alla som har barnafödande i åtanke att, när det väl är dags, se över chansen att också få komma dit.
Vårt lilla mirakel fick sig några törnar både i livmodern och under färden till livet utanför. Men enormt söt och fin är hon så klart, jag är ju trots allt hennes stolte far. Och än mer stolt blev jag varje gång någon ur personalen konstaterade samma sak första gången de la ögonen på henne. Kanske var det hennes oväntat mörka och långa kalufs som framkallde åhhh-reaktionerna? Eller faktumet att hon är så lik mig? – Yeah right. Fast lik mig är hon. Bortsett Susannes uppåtpekande nästipp (och tår!) ser jag så mycket av mig själv i henne att jag fnissar varje gång jag högmodigt tittar på henne. Men så sägs det ju också att likheten ska vara stark från början, och att det hjälper oss fäder att direkt ta till oss vårt barn. Extra roligt blir det också eftersom det är stört omöjligt att sluta titta på henne. Fast fnissen balanseras upp av att jag fortfarande blir rörd till tårar nästan varje gång jag ser henne.
Det är så oerhört mäktigt att slukas upp av den enorma tillgivenhet och kärlek som genast besitter en när man får ett barn. Jag är så oerhört lycklig över att hon är min. Att jag är hennes far och att Susanne är hennes mor. Min lilla familj!
Lite fakta om vår prinsessa:
Hon föddes den 10 augusti 2007 kl. 05:31 i förlossningsrum 006 på BB Stockholm, två dagar före beräknat datum. Hon vägde 3105 g och mätte 50 cm. Hennes hår var mörkbrunt och fylligt, ögonen djupt blå och hyn lätt gulsotig.
Hennes fullständiga namn är Novalie Elin Wiktoria Askrud.
Novalie fann Susanne inspirationen till från det svenska barnklädesmärket Nowa Li. Eftersom vi hade hört talas om en väns vän vars dotter hette det liknande Lova-Li, tänkte vi först automatiskt på dubbelnamnsvarianten Nova-Li. Men dubbelnamn är inget för oss så ganska snart upptäckte vi att det faktiskt fanns en annan vanligare stavning, Novalie. Ett ovanligt men inte alltför konstigt namn som vi gillade direkt och slutligen också lät segra över våra andra fina alternativ. Egentligen är Novalie inte konstigare än det betydligt vanligare och förvisso mer logiska Annelie (sprunget från Anne-Louise eller nåt sånt). Och med ett föredraget uttal av -lie på samma vis, även fast en ettrigare fransk avstavning inte heller känns helt orimlig. Inte heller är Novalie ovanligare än att det finns minst 48 kvinnor i Sverige som redan har det som tilltalsnamn.
Hennes två andranamn är familjenamn, Elin från min mor och Wiktoria från Susannes farmor.
Fler bilder:
Novalie på BB med pappa och mamma
Nyss hemkommen, med fin handföring…
På pappas axel
Stort och smått. Usch det storas naglar har inte hunnit klippas…
Tummen i munnen för första gången + Skönt att sova lite
