Kom under kvällen på att jag behöver SL-kort till i morgon. Tog därför bilen till Vällingby innan innebandyn, för att köpa kortet vid Pressbyrån där. De skulle stänga kl. 21 men när jag kom dit strax efter 20 hade de stängt pga inventering.

Jag hastade tillbaka till idrottshallen – som ligger på gångavstånd från hemmet. Men eftersom jag hade bråttom så parkerade jag där.

Jag försökte flera gånger att betala för parkeringen men det fungerade inte. Eftersom jag inte råkat ut för det tidigare, så tänkte jag mig inte för utan lät det vara och fortsatte in i hallen.

En och en halv timme senare kommer jag ut, efter uruselt spel, och möts av en p-bot på 475 kr. Det känns så där med tanke på att jag verkligen försökte göra rätt för mig.

Mina innebandykamrater upplyste mig om att det står ett nummer för felanmälan på automaten. Så klart! Jag förutsätter därför att mitt samtal till parkeringsbolaget i morgon kommer att vara lönlöst.

Det blev ett dyrköpt busskort. Liksom sist jag hade ett, då jag tappade det bara några dagar efter jag köpt det.

Apropå SL-kort så löste jag det när jag lugnat ned mig efter parkeringsincidenten. Jag ringde SL som upplyste mig om att spärrvakten har Access-kort som det bara är att tanka i automaten intill. Nu ska jag omgående registrera kortet på SL.se, så att det inte blir som sist.

Bloggen har – som uppenbarligen märks – sommaruppehåll. Pappaledighet, fotbolls-VM, sommar och familj är i fokus just nu, så det spenderas inte särskilt mycket tid framför datorn.

Jag återkommer med en sommarrapport. Härnäst följer i alla fall lite musik och länkar som flutit omkring de senaste veckorna.

I morse tappade jag mitt SL Access-kort. Giltighetsdag 3 av 30.

Jag stoppade kortet i kavajfickan och gick den korta sträckan från hemmet till busshållplatsen. När jag klev på bussen var kortet borta. Klev av och gick hem igen, utan att hitta kortet på vägen. Helt otroligt att någon, på så kort tid, och på en så pass otrafikerad sträcka, lyckats hitta och ta kortet.

SL kan inget göra åt saken.

Men de hade kunnat om jag antingen hade 1) registrerat mitt kort på Mitt SL-konto på SL.se eller 2) sparat kvittot. I båda dessa fall hade jag haft tillgång till mitt kortnummer och därigenom också kunnat nyttja SL:s förlustgaranti. Men eftersom jag aldrig hört talas om Mitt SL, och inte heller ser det nödvändigt att skriva ut kvitto från SL:s extremt användarovänliga automater, så har jag inte något kortnummer till hands.

Informera era kunder SL!

SL kan också göra något om den som hittat (tagit) mitt kort lämnar in det till dem. Men det förutsätter att jag skrivit mitt namn, och/eller nummer, på kortet – vilket jag tyvärr inte gjort.

Däremot trodde jag att de kunde ta reda på kortnumret för mitt SL Access-kort genom att lokalisera mitt kontokortsköp. Det kvitto jag själv kunnat få av automaten bör ju rimligtvis också finnas tillgängligt för dem. Jag har i min tur kontokortsnumret och kontoutdraget som bevis för mitt köp. Men icke!

Så för att mina läropengar inte också ska bli dina, tänk på följande när du köper ett SL Access-kort.

1. Registrera ditt kort på Mitt SL-konto på SL.se.
2. Skriv upp ditt kortnummer.
3. Spara kvittot från ditt köp.
4. Skriv både namn och telefonnummer på ditt kort.

Till SL. Ni får gärna kopiera punkterna ovan och använda i informationssyfte till era kunder. De kommer att uppskatta detta, jag lovar.

Jag fyllde år i går.

Det är fortfarande kul att fylla år, men det är också två saker som skiljer sig väsentligt med att fylla år nu jämfört med när jag var yngre.

1. Åldern är ointressant. Jag känner mig som vanligt yngre än vad jag egentligen är, och får utgå från vilket år jag är född, 1973, för att komma fram till min faktiska ålder.
2. Födelsedagsgratulationerna framförs nästan uteslutande i sociala media, framförallt Facebook, och är därför också betydligt fler än förr.

I år fick jag inte mindre än 64 gratulationer via Facebook, en via Twitter och endast en via SMS.

De analoga gratulationssamtalen stannade vid två och födelsedagskorten vid ett.

Fysiskt blev jag självklart uppvaktad av mina tre familjemedlemmar. På födelsedagsfikan, ute i försommarvärmen, framfördes gratulationer av ytterligare åtta närstående. Grannar föll också givetvis in i gratulationskören.

Vilken fantastisk dag jag fick förresten! Det måste ha varit årets hittills varmaste dag i Stockholm? Helt perfekt.

Syster passade barnen och kvällen firades därför på tu man hand med min älskade på Fondueboden i Vasastan. Efter att ha svullat i oss en ruskigt god kött- och ostfondue åkte vi hemåt och fortsatte vi med efterdrink hos min barndomsvän som, förutom att han delar födelsedag med mig, också bor i grannskapet.

Jag glömde mobilen hemma så kvällen avslutades trevligt nog med ytterligare några fysiska gratulationer, innan de digitala eftersläntrarna började trilla in i natt och i dag. Hittills sju via Facebook och en via Twitter.

Tack för alla gratulationer!

I morse, på väg till jobbet, lyckades jag räkna till inte mindre än 11 rökande tonårstjejer (inte en enda kille). Varav ca hälften på tunnelbaneperrongen, där det råder rökförbud.

Det var inte länge sedan som jag, i skydd av regnet, stod i en väntkur till tvärbanan och trängdes med vagn och barn och en drös andra, när två tonårstjejer plockade upp och tände varsin cigarett. Jag blev fly förbannad och, gubbe som jag är, så skällde jag ut dem rejält och tvingade dem att lämna kuren.

Vad är grejen med rökning och tonårstjejer?

Det är 2010 och borde inte längre vara tufft att röka. Inte ens för dem.

Det är också snart fem år sedan rökförbud infördes på svenska krogar. Hur var det innan? Jag minns inte. Har förträngt det.

Hur länge ska vi behöva vänta på att få uppleva samma effekt i offentliga utomhusmiljöer? Respekt för rökförbud? Av både ung och dum som gammal i gården.

Jag är högerhänt och högerbent. Jag skriver, kastar, spelar racketsport, och så vidare, med höger hand. Sparkar helst bollar med höger ben. Ja det mesta jag gör tyder på att det är höger som gäller för mig (även när det kommer till politik).

Allt bra så. Högeranpassat och fint. Men av någon outgrundlig anledning förekommer några märkliga avvikelser.

• Jag skruvar upp korkar och lock med vänster hand.
• Jag lyfter luren mot väster öra när jag pratar i telefon och, när jag inte använder båda händerna, så använder jag alltid vänster hand för att SMS:a och knappa mig fram i mobilen.
• Jag spelar hockey och innebandy – ok, spelar och spelar, jag spelade i alla fall – med högerfattning, något som vänsterhänta vanligtvis gör.

Enligt den undersökning, som hänvisas till i den här artikeln hos Aftonbladet, så är endast 10 % av alla hockeyspelare i Europa högerfattade. Det är ovanligt – inget konstigt med det. Men läser man vidare i artikeln så är andelen högerfattade spelare hela 30 % i Kanada och i USA är till och med majoriteten, 53 %, av alla spelare ”rightare”.

Vad betyder det? Att det är vanligare att anpassa sig eller skolas till högerfattning i Nordamerika? Eller är det helt enkelt så att det är betydligt vanligare att vara vänsterhänt där än här? Fascinerande oavsett.

I dagens digitala samhälle uppdaterar sig datorer, telefoner etc. när vi, som i dag, växlar över till sommartid. Sådant som vi manuellt får uppdatera brukar inte heller vara några problem, klockan på väggen, armbandsuret, spisklockan etc. Vi ser ju att tiden är fel och åtgärdar den.

Värre är det med elektronik som använder sig av klockslaget, men mer som bakomliggande information. Jag tänker främst på digitalkameror. De flesta (?) av dem ställer inte om sig automatiskt och själva tidsangivelsen, stämpeln, reflekterar vi vanligtvis inte över förrän vi för över bilder till ett media där den är mer synbar, exempelvis Flickr.

Själv brukar jag alltid glömma ställa om tiden på våra två Canon-kameror när jag antingen 1) reser mellan tidszoner eller 2) går över till sommar- eller vintertid. Jag stör mig på att klockslaget är fel och brukar få använda ett program för att ”batcha” om till korrekt tidsstämpel. Men inte den här gången. För jag kom ihåg otroligt nog ihåg att ställa om tiden i kamerorna. Gör det du med!

Lika ovilligt som jag varje morgon kliver in i duschen, lika lite vill jag kliva ur den.

För att inte tala om sängen…

Så är vi då alla fyra sjuka igen för tredje gången sedan jul. Förkylningar och bihåleinflammation fick natten till idag sällskap då Novalie åkte på vinterkräksjukan. Lyckligtvis verkar det senare vara en snällare variant och hon har reda hämtat sig bra under dagen.

Men hur länge ska det hålla på så här? Vi har haft en enda gemensam frisk vecka på över två månader nu.

Jag misstänker att svaret är: ofta och välkommen till klubben…

Novalie ställer sig bakom mig och säger:

- Pappa, jag står i kö här.