Ända sedan Karin Dreijer huserade som sångerska i Honey is Cool har jag varit fascinerad av hennes röst. När hon senare tillsammans med brodern Olof släppte The Knifes fantastiska debut blev jag beroende av den. Och musiken. Nötte och åter nötte albumet på byrån jag arbetade på då. Passerande kollegor reagerade svart eller vitt. Somliga saktade in. Lyssnade. Fastnade storögt och köpte sedan skivan. Andra strollade snabbt förbi utbristandes – Vad är det där för smörja?!
The Knifes elektroniska pop är helt klart något utöver det vanliga. Galet annorlunda, från och till också skrämmande. Men oftast skrämmande bra. Synthljuden växlar från dov ihålighet till glödande hetta. Karins röst svajar ena sekunden från uttryckslöshet och monotoni till sprittande fartfylld glädjesång för att plötsligt distas om till manlig oigenkännlighet. Oberäkneligt naglar den sig fast i mig så fort jag hör den. Med det unika soundet från deras två första fullängdare har de vågat sticka ut och samtidigt vunnit stor respekt och uppskattning både i Sverige och utomlands. Förmodligen har de också agerat stor inspirationskälla och visat att man inte behöver behärska trumpinnar och plektrum för att skapa bra musik. Om inte annat var onekligen elektroniska duos ”the new black” inom svensk musik förra året och den ena nya eller nygamla ynglingsduon efter den andra tittade fram. Akter som Le Sport, TIAC, TTA, Lo-Fi-Fnk, Unarmed Enemies mfl. slog mer eller mindre igenom och webben kryllade av deras finsnickrade mp3:or. Spelytan var fri och inget The Knife fanns att förlora uppmärksamheten till – bortsett från några remixer och ett makalöst gästspel av Karin på Röyksopps fabulösa, melodiösa, ”What Else Is There?”. För förlorat uppmärksamheten hade de annars gjort. The Knife spelar inte live. De talar sällan med media och visar inte ens upp sig på bild längre. Ändå har de slagit igenom stort och går numer i bräschen för den svenska elektroniska musiken. Tillsammans med deras små konstverk till musikvideos har den verkligen fått tala för sig själv. Ordningen återställs den 8/3 när de släpper sitt tredje album ”Silent Shout” – Soundtracket till ”Hannah med H” borträknat. Men redan sedan tidigare idag har albumet lirat ett gäng varv i min playlist. Förlåt. Jag kunde inte låta bli att lägga vantarna på det när chansen gavs. Jag skrev ju att jag är beroende…
Titelsingeln ”Silent Shout” inleder. En låt som krypande och krälande växer och frodas inom mig. Hotfullt väntar den på att explodera och jag älskar det. Så småningom får den också gärna explodera i en eller flera remixer att välta dansgolv med. Men just nu känns det så himla rätt som det är. Framförallt med tanke på att den också sätter an tonen för hela plattan. Det omissigenkännliga soundet från förr är intakt. Men nu än mer tillbakalutat. En kyligt mörk poptechno som tar överhanden samtidigt som det finns en tydlig avsaknad av givna hits. Ibland poppar trots allt en danssko fram och viftar lite med tåspetsen. Exempelvis i ”Like A Pen” och i den lite mer fartfyllda småpsykotiska ”We Share Our Mother’s Health” vars melodi låter som om någon spelar Pong till ett beat från ett intro till en amerikansk 80-talsserie. Underbart. Jag ”tjejlyssnar” också mer än gärna till den ljuvliga duetten ”Marble House” där Jay-Jay Johanson gästar. Och de får mer än gärna vagga mig skräckslaget till sömns med den svajande falsetten i ”Na Na Na”. Även om jag saknar fler dansanta inslag än vad som bjuds på är det här hjärtskärande och stadigt växande musik. Musik att älska men inte älska till.
