Då var det klart igen. Utslagna i åttondelsfinalen i andra VM-turneringen och tredje mästerskapet på raken. Återigen efter vår sämsta insats i turneringen när det har gällt som mest. Den här gången med ett korplagsliknande försvarsspel. Vi har märkligt nog fortfarande inte den skärpa och rutin som krävs för matcher på den här nivån. Visst, Tyskland var starka, på hemmaplan och med en läskig brasiliansk hemmadomare. De vann ganska välförtjänt men ovisst eftersom matchbilden hade kunnat vara helt annorlunda med lite justering av marginalerna.
Genom turneringen har det ändå visat sig att vårt spelarmaterial inte räcker till. Edman har inte slagit ett enda bra inlägg. Lucic vände från kung i tidigare matcher till matchens brottsling. Mellberg har svajat betänkligt och hans luftpastejer till uppspel har inte gjort någon glad. Alexandersson har klarat sig hyfsat på högerkanten. Mittfältet har fungerat ok men inte varit vassa nog. De har inte brutit tillräckligt effektivt och inte heller slagit de där öppnande passningarna som krävts för mål. Våra tre superswedes har varit urusla, Ibrahimovic totalt obrukbar och Henke mestadels tragisk. Viss cred ändå till Ljungberg för sin kämpavilja och sitt mål mot Paraguay. Isaksson och Allbäck är de enda som har lyst starkt i vårt bleka landslag. Resten har en hel del att fundera över. Framförallt våra förbundskaptener. Och ledningen bör fundera på om de verkligen vill ha kvar dem och nuvarande spelorganisation? Jag börjar tröttna rejält.
Tack och hej Sverige! Nu blickar vi framåt. Mot nya generationer, nya turneringar och kanske tom. framgångar. Förhoppningsvis blir också en positivare utveckling av svensk fotbolls alltid lika pessimistiske och hårt ordande och lättstötte Brian. Men erkänn, ni gör det inte lätt för mig.
Hårt luttrad AIK:are som jag är besitter jag ett stort supporterhjärta. Även fast det oftast är svart eller vitt. Framförallt när det gäller gult och blått eller svart och gult. Jag älskar fotboll. Spänningen och dramatiken. Vändningarna och kampen i spelet. Målen. Jag involverar mig känslomässigt och hatar att förlora. Djupt och innerligt. Då är det tufft att gång på gång inte få vara med hela vägen. Svårt att inte döma av besvikelse över dåliga resultat. Lyckligtvis är det bara sport. Det brukar vara min stora tröst. För när mina lag lider nederlag – ofta dessutom – biter jag tillbaka. Missnöjd och besviken. Då känns det skönt att veta att jag ändå ganska snart lugnar ned mig och snart är där och hejar igen. Det är ju bara en bolljagande sport. Och tur är väl det för känslorna går inte att styra. Jag är uppenbarligen en supporter av den ”italienska skolan”. Buar när det är dåligt och hyllar när det är bra. Just nu förtjänar det svenska fotbollslandslaget bara burop. BU! Bedrövligt! Snart är jag tillbaka i bättre form och då får baske mig också ni i landslaget vara det!
Vilka ska man heja på nu?
