I dag fyllde vår älskade Novalie fyra år.

Jag bloggar inte så mycket om min familj och vardagsbetraktelser längre. Kanske framförallt eftersom jag över huvud taget inte har den tid jag önskar till bloggandet, men när jag väl gjorde det skrev jag bland annat det här inlägget om Novalies födelse för FYRA ÅR sedan. FYRA.

Jag skattar mig oerhört lycklig som får uppleva den intensiva och oöverträffbara kärleken jag känner inför henne och hennes bror. En uppoffrande kärlek du kanske tror dig, men omöjligt kan, förstå innan du själv blivit förälder.

För att hedra henne och hennes dag skapade jag en spellista på Spotify: ”Daughter”. Den fungerar lika bra för dig och din eventuella dotter.

— Pappa, du är jätteful. Och gammal.
— Tycker du? Jag blir ju ledsen när du säger så.
— Gråt då!

Det senaste halvåret har jag, under min föräldraledighet, haft förmånen att umgås dagligen med vår son Nataniel.

Vi har haft en underbar tid tillsammans och gjort mängder av roliga saker. Samtidigt har den här ledigheten på många sätt och vis varit väldigt annorlunda jämfört med den med storasyster Novalie. På gränsen till orättvist annorlunda – som det så ofta är för småsyskon.

Med Novalie fanns ingen annat att ta hänsyn till. Hon fick all uppmärksamhet dygnet runt. Inga andra tider fanns att passa än de som hörde till hennes egna rutiner.

Nataniel här däremot fått betydligt kortare dagar med mig än vad Novalie fick. Mellan klockan 9–15 närmare bestämt – eftersom det är de tiderna som gällt för Novalie på förskolan.

Även om det inneburit att jag fått mer tid med henne också så är det ju Nataniels tid som varit i fokus. Men med tider att passa så är det svårare att hinna med saker och att röra sig lite längre bort från hemmet. Novalie och jag kunde till exempel göra långa dagsutflykter, vilket varit omöjligt nu.

När jag var hemma med Novalie bodde vi dessutom i stan, med större rörlighet och bättre tillgänglighet till parker och mer varierande aktiviteter.

En annan stor skillnad är också att Novalie var ett halvår äldre när jag var hemma med henne. Hon gick (jag menar sprang) och vi kunde göra fler, och mer saker.

Första tiden med Nataniel begränsades på ett helt annat sätt. Han gick ju inte och det blev inte heller mycket tid över till annat eftersom han inledningsvis skulle äta och sova ett par gånger under den tid vi hade på oss.

Jag ska egentligen inte klaga. Jag har ju trots allt fått köra den andra fasen av föräldraledigheten, och på slutet har det varit otroligt kul att hålla igång den lilla pajsarn.

Men nu är det slut.

Nataniel är färdiginskolad på förskolan och från och med i dag så återgår jag till vardagen, men med skillnaden att det kommer vara ett ständigt pyssel med tider och hämtning och lämning.

Även om jag inte har något emot att börja jobba igen, så hade jag gärna varit hemma längre. Bara lite till.

Ett halvår till eller så.

Novalie smiter iväg får matbordet, vänder sig om i dörren och säger:

- Säg till om ni behöver mig.

- Hej pappa, hur är läget?

Edit 2010-07-09:
Hälsningen har utvecklats – på bred stockholmska:
- Tjena pappa, hur e leget?

Sitter och ritar:
- Jag är en konstnär.

Har nattats och kommer ut från sitt rum en stund senare:
- Jag orkar inte sova.

- Pappa, du är stor och jättebra! För att jag ääälskar dig.

En minitraktor åker och sopar gatan.

- Wow, kolla, mycket häftigt!

Novalie när hon provar grannkompisens nya cykel, med stödhjul, som plötsligt börjar rulla bakåt:

- Oh-ooh probl-e-eem.

Något säger mig att jag inte uttryckte mig på samma sätt när jag själv var några månader från att fylla tre.

Novalie låg och sov på soffan när jag kom hem från jobbet klockan kvart i sex i går kväll. Det har aldrig hänt förut. Tuff vecka på dagis kanske?

Vi flyttade över henne till sängen och hon sov sen igenom hela natten. Middagslös.

Nataniel sov som vanligt huller om buller, till klockan sex i morse… Därefter fullt ös med en trött pappa. Nu sover han igen. Jag är pigg.