Susanne började för ett par veckor sen anmärka på hur jag uttalar orden ”mina” och ”dina”. Jag vet inte om jag fått hjärnsläpp och plötsligt ändrat mitt uttal, eller om det tagit tre år för min kärlek att plötsligt reagera på hur jag säger ett par så frekvent använda ord.
Jag uttalar ”mina” och ”dina” med kort betoning på ”i” istället för lång. Jag kan inte fonetisk skrift men det är lättare att förstå uttalet om man säger orden högt som om de stavades ”minna” och ”dinna” istället för ”miina” och ”diina”. Susanne använder så klart den långa betoningen.
Det känns som att jag alltid uttalat orden så men nu vet jag inte. Är jag helt fel ute? Eller är jag en normal stockholmare som uttalar dem på samma sätt som alla andra som delar mitt geografiska ursprung?
