I fredags hade jag och Novalie, för andra gången, en kväll hemma själva. Hon var ”snäll- och mysigheten” själv även om hon inte var så superglad i flaskan.
I går hade tre månader passerat sen hon föddes. Den sista månaden har så klart stora framsteg gjorts och personligheten Novalie formas allt mer. Hon har börjat skratta högt vid bus och slänger iväg det stora leendet i parti och minut. Hon upptäcker världen och fångar vant både oss och allt annat i hennes väg med hörsel och blick. Hon drar sig upp med vår hjälp och trampar sen ifrån med benen för att stå. Hon dreglar och blåser spottbubblor, ratar och testar rösten.
Men det är framförallt den senaste veckan det största framsteget gjorts. Novalie koordinerar händernas rörelse med synen! I onsdags greppade hon för första gången, med vilja, efter mobilen till babysittern. Tittade koncentrerat på de små träklossarna samtidigt som hon snurrade och slog på dem med händerna. Hon för också ihop händerna när något placeras mellan dem, greppar och för föremålet, givetvis, mot munnen.
På hennes tremånadersdag skrattade hon högre än hon någonsin gjort tidigare. Detsamma gällde även hennes ”pipskrik” vid ilska.
I dag gjorde jag min farsdagsdebut! En underlig och fantastisk känsla. Hela dagen har jag trippat runt på små moln av den, återigen, så härliga känslan av att vara pappa. Jag är pappa! Till världens bästa tjej! Kärleken och värmen i min kropp är verkligen obegränsad. Oöverträffad!
Dagen inleddes med uppvaktning av mina älskade tjejer. Jag fick strumpor och kalsonger, som sig bör. Men allra bäst var att få en brett leende Novalie i min famn. Hon gillade skarpt att tugga på och dra i presentsnöret. Kvällen och helgen avslutades med upptäckten av hur kittlig hon är. Gapskratt både när skäggstubbiga jag brummade och pratade mot hennes mage – magpruttar ger inte samma resultat, än – och när Susanne killade och busade med densamma (se filmen nedan).
