Den första helgen i april spenderade i Milano tillsammans med grabbgänget – eller snarare gubbgänget.

Huvudsyftet med resan till Milano var att se det stora fotbollsderbyt mellan Milan och Inter på San Siro. Tyvärr blev det inget av med det. Bara några veckor före avfärd ändrade Berlusconi & Co biljettreglerna inför matchen, för att stänga ute utlänningar/fotbollsturister och därmed ge plats åt milaneserna. Så när vår Milano-kontakt skulle lösa ut våra fenomenala platser krävdes, utöver passuppgifter, även medlemsskap i föreningen. Det sistnämnda var ju inget vi hade, och Milan tillät inte heller att man skaffade ett i samband med biljettköpet.

Eftersom flygbiljetterna redan var lösta, så reste vi självklart i alla fall.

Väderprognoserna skvallrade om sol och runt 20 grader, istället fick istället sommar och 25 grader så fredagen, den första dagen av tre, fokuserade vi på att njuta av just värmen och kall dryck till det.

Efter att vi checkat in på hotellet – vi bodde intill mäktiga Milano Centrale – gav vi oss genast iväg mot city. På vägen dit stannade vi på ett lunchcafé för att äta, men istället för att gå vidare efter maten blev vi sittande där resten av dagen, lapandes sol och öl. Kanske resans bästa stund, med full avslappning, skratt, snack, och inga som helst måsten.

På lördagen tog vi tåget till Bergamo, för att åtminstone fånga känslan italiensk fotboll och tifosi. Vi såg topplaget i Serie B, Atalanta, möta bottenlaget i ligan, Triestina och hann både före och efter matchen också ta del av den vackra staden.

Söndagen ägnade vi åt turistande i centrala Milano, med katedralen Duomo som ett självklart mål. Annars gick vi mest runt, tittade på folk, byggnader, sportbilar och skyltfönster. Vi brydde oss inte så mycket om shopping utan stannade mest för att äta eller dricka.

Apropå folk så kryllade Milano av svenskar den här helgen, varav många, liksom vi, blivit utan biljett. Att ”spotta” svenskar i Milano är tyvärr inga problem. De flesta klär sig som skit, samtidigt som det är svårt att konkurrera med just den här lokalbefolkningen oavsett vad man bär. Men shorts och linne i Milano? Kom igen nu.

På kvällarna hängde vi på, eller i närheten av, Corso Como. Framförallt middagen på Torre di Pisa var vi extra nöjda med.

Sammantaget en mycket lyckad resa, missade matchen till trots.

Milano som stad är kanske inte så mycket att hänga upp sig på, såvida du inte gillar shopping, men även där kan man självklart få sig en fullt tillfredsställande dos av den italienska mat- och dryckeskulturen. Framförallt fick vi njuta av att ha kul tillsammans, något som sker allt för sällan i dessa småbarnstider.

» Här ser du fler bilder, och några videoklipp, från resan.

Malaco, jag är glad, och samtidigt ledsen, att jag först nu upptäckt er äckliga efterapning av Fazers oslagbara original ”Tutti Frutti”.

Namn, konsistens och form – allt har ni kopierat och gjort till det sämre. Framförallt genom att, lyckligtvis, fylla påsen med smaker ingen vill ha.

Bespara oss ert skräp, och ägna er åt att göra eget godis istället för att agera copycat. Plocka genast ned ”Gott & Blandat Super Frutti” från hyllorna. (någon länk får ni ICKE)

Jag är inte ensam. Det känns tryggt. Om att älska smaken av artificiell körsbär.

Hjälp oss →

Den marknadsledande snackstillverkaren OLW gör (nästan) allt rätt just nu.

1. De utmanövrerade redan förra året Estrella i chipsracet.
Men inte helt väljförtjänt. Deras Dill & Gräslök-chips är fortfarande de enda som smakar bättre än Estrellas (Dillchips), även om nya Sour Cream & Sweet Chili är riktigt god.

2. De fullständigt äger begreppet ”fredagsmys”.
Något som bland annat genererat dem pris för årets bästa kampanj.

3. De har utökat sitt sortiment med lökringar.
Äntligen! Varför har både de och Estrella så svårt för att erbjuda dem permanent?
Tillsammans med lökringarna finns det ytterligare tre ”ringsmaker”, varav klassiska Jordnötsringar är en. De har dessutom tagit fram en gemensam förpackningprofil för sina ringar. Inget att hurra över, och frågan är om inte jordnötsringarna t o m förlorar på att inte längre ha kvar sin välkända ursprungsdesign?

Edit 1: Jag är ett rikspucko. Det är inte OLW som har lanserat de nya ringarna, det är Estrella. Så här är det snarare läge att plussa dem istället.

4. De har valt att inleda ett samarbete med kommunikationsbyrån JMW.
JMW kommer att kunna göra en hel del för OLW, framförallt i sociala meder.
Till att börja med kan JMW göra något åt faktumet att det inte finns någon som helst information att finna angående de nya ringarna, vare sig på webben i allmänhet, eller på OLW.se i synnerhet. Inga bilder, ingen pressrelease, ingenting.

Edit 2: Även fast det är Estrella som ligger bakom ringarna så gäller samma här. Det går varken att hitta information att om ringarna på webben eller på Estrella.se. Usel lansering, usel PR.

Jag testade Fazers lakritschoklad Salmiakki. Den smakade ungefär som kan man kunde vänta sig. Fazers alldeles för sötsliskiga ljusa mjölkchoklad tillsammans med välbalanserad salmiaksmak. Men, i jämförelse med Plopp Saltlakrits, för mycket choklad och för lite sting i sältan.

Plopp finns numera med saltlakritsfyllning, som är så sagolikt god att jag knappt kan sluta tänka på den. En perfekt kombination av choklad och salt som får mig att tänka på Islands stolthet, de i Sverige ständigt frånvarande Djúpur.

Till saltlakrits dricker man på Island gärna apelsinläsk. Vad passar då bättre än Orangina som äntligen återintroducerats i Sverige. Riktig apelsinsmak – med fruktkött och allt.

Plopp saltlakrits »
Djúpur »
Orangina »

Dagen har självklart spenderats utomhus i den underbara vårvärmen. Kvällen inletts med svärsfarsjagad älgstek med gräddig sås och goda tillbehör.

I morgon blir det mer sol, sillunch och till kvällen lamm.

Jag skulle käka lunch med Novalie vid Brommaplan i dag, efter att ha varit i Beckomberga och inspekterat grindmöjligheter i trappen i nya huset.

Det var mitt i lunchrusningen och jag klev in på kinakrogen East Ocean vid rondellen för att kolla platsmöjligheter för vagnen först. Om ingen plats fanns tänkte jag ställa den utanför. Men så långt hann jag inte.

En kvinna i personalen (chefen?) passerade och jag hann inte mer än att hälsa innan hon, utan att titta upp, sa att ”det finns ingen plats för er” och fortsatte vidare in mot köket.

Restaurangen var nästintill full så det kändes givet att det inte fanns någon plats för vagnen men hon gick händelserna i förväg. Jag tänkte ju bara fråga var barnstolarna fanns och var vi kunde sitta, för lediga platser fanns. Ropade efter henne, ”så jag får inte ens prata med dig?”. Inget svar.

Hon kom tillbaka, men gick bara förbi utan att säga något och utan att titta upp på mig den här gången heller. Saken var bestämd och utagerad och jag vände ilsket på klacken och gick medans förvånade blickar riktades mot oss. Vidrigt otrevligt och barnovänligt ställe.

Vi fick gå till McDonald’s istället.

Om East Ocean var helvetet så var detta himmelen. Där fångade den förbipasserande kvinnliga restaurangchefen upp oss redan i dörrarna. Höll upp dem åt oss, välkomnade och tog hand om min beställning i kassan. Dessutom bar hon brickan åt mig och tog oss till lämplig plats för mig, barnvagnen och Novalie. Glad och trevlig.

Jag har faktiskt aldrig bemötts mer positivt och välvilligt i sällskap med barn och barnvagn, någonsin tidigare på någon annan restaurang oavsett typ.

Säga vad man vill om maten men hatten av för McDonald’s Brommaplan och dess restaurangchef.

I går kväll gick vi till Ljunggren och njöt av tonfisk och tornedos innan vi tog oss upp till Mosebacke och Södra Teatern där vi såg humorgruppen Klungans show ”Det är vi som är hemgiften”. Klungan ligger bland annat bakom P3:s fantastiska program ”Mammas nya kille”.

Jag tänkte försöka ge mig på att göra en massiv men samtidigt kort sammanfattning av upplevelsen. För en upplevelse var det minst sagt.

Fyra män med vildvuxet skägg och hår framför ett antal ”ordlekfulla” och intelligenta dialoger och monologer om ämnen av, ofta, typisk svensk natur. Utan respekt för logik eller sammanhang exploaterar de det osannolika och gör det märkligt nog sannolikt. Man skrattar och rycks med, förvånas och fascineras. Framförallt av den kompletterande, hysteriskt roliga och extremt fysiska koreografin. Det är Monthy Pyton blandat med såväl vildsinta som subtila dansnummer – lika dubbelbottnat knäppa och geniala som dialogen.

Ett mänskligt konstverk.

Ljunggren »
Klungan: Det är vi som är hemgiften »
Mammas nya kille »