Sedan jag blev pappa har livet inte bara blivit rikare utan också mer värdefullt. Beroenden har skapats och med det ett stort ansvar, inte längre bara för mig själv också för och inför mitt barn.
Därmed är inte heller tanken döden längre ett avlägset och ogreppbart faktum att någon gång ställas inför. Döden är snarare mer påtaglig och relevant än någonsin tidigare.
Omöjliga scenarion kan plötsligt bli verklighet – jag kan förlora mitt barn och det mig. Vilket innebär att jag numera är betydligt mer eftertänksam i mina handlingar. Försiktigare. Rädd t o m.
Den där rädslan har hängt som ett tjockt svart moln över mig hela dagen. Ända sedan den tragedi vi hjälplöst bevittnade utanför entrén till varhuset PUB på Hötorget tidigare under eftermiddagen.
En äldre man som nyss stått där och sålt bingolotter låg utslagen på marken samtidigt som en yngre man tafatt försökte vara behjälplig. Jag var på väg att plocka fram telefonen för att ringa 112 men en yngre kvinna hade redan kommit i kontakt med dem. – Andas han?, frågade dom henne utan att hon kunde ge något svar.
Jag förblev en paralyserade åskådare. Ingrep inte. Visste inte.
De två som faktiskt försökte hjälpa mannen hade inga kunskaper om hur, och det dröjde tyvärr någon minut innan en förbipasserande kvinna uppmärksammade händelsen. Hon identifierade genast allvaret i situationen och påbörjade hjärt-lung-räddning samtidigt som ytterligare en kvinna anslöt för att försöka få igång andningen.
Ingen ambulans i sikte.
Ytterligare en man anslöt för att bistå med hjärtmassagen. Massorna skingrades och en stämning av desperation och uppgivenhet belägrade sig över platsen.
Först 15 minuter – femton minuter! – efter vi kommit till platsen anlände ambulansen. I samma sekund kom också en brandbil och kort därefter, när vi lämnade platsen, och som för att spä på skammen över det sena agerandet, även två poliser med som bar på en defibrillator.
Frustrationen över situationen var uppenbar. Det kokade inom mig av ilska och besvikelse inför min egen oförmåga att göra något, men främst över den så uppenbara kvalitetsbristen hos larmcentralen och stadens utryckningsfordon. Vi befann oss alltså mitt i Stockholm City mitt på dagen och det dröjde hela 15 minuter innan någon dök upp.
Det är lätt att vara efterklok, men om man bortser från att jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle dröja så lång tid för ambulanspersonal att ta sig till platsen så ekar fortfarande ett antal frågor inom mig.
Varför ropade jag inte på hjälp när riktig sådan fortfarande saknades? Eller varför väckte jag inte liv i varhuspersonalen och deras högtalarsystem? Och varför, varför har jag inte sett till att lära mig första hjälpen?
Det som inträffade gav mig åtminstone insikten om 1) hur oerhört beroende vi människor är av varandra för vår egen överlevnads skull och 2) att jag (och fler med mig) måste gå en utbildning för att inte återigen stå handfallen om något liknande inträffar.
Tänk om det var mitt liv som låg deras händer. Eller, ännu värre, att det var mitt barns i mina.
