I går kväll var jag på förhandsvisningen av ARN Tempelriddaren. Utan att ha läst böckerna och med lågt ställda förväntningar – som jag alltid har när jag ser svensk film – gick jag från biografen med ett förvånat utlåtande på mina läppar.
”Den var trots allt helt ok för att vara svensk”.
Ett gott betyg med andra ord, även om det absolut inte innebär mer än svag 3:a på en 5-gradig skala.
Efter en seg inledning med ganska taffligt spelade och filmade konflikter, mellan ”folkungar” och ”sverkar”, tog filmen för sig alltmer. Undantaget ett läskigt klibbigt kärleksspel mellan det utseendemässigt omaka paret Joakim Nätterqvist (Arn) och Sofia Helin (Cecilia) – varför fick han inte Fanny Risberg (även hon med namnet Cecilia) istället?
Delar av Arns uppfostran och stridsträning hos munkarna i klostret och Cecilias förnedande stunder i ett motsvarande kvinnligt – med Bibi Anderssons, i dubbel bemärkelse, grymma abbedissa – är hyfsat lyckade. Men bäst är åndå, givetvis, Arns framfart i Jerusalem. Stridsscenerna känns äkta och är snyggt gjorda. Arn som respektingivande tempelriddare känns, till skillnad från pojkvaskern hemma i Västra Götaland, inte alls särskilt plågsam. Snarare angenäm.
Med större budget (än störst hittills i Sverige), några skådespelarrockader och ett mer välputsat och, framförallt, nedkortat manus så hade det här t o m kunnat bli något stort i svensk filmhistoria. Istället för en blaskig och lättglömd, om än närapå lyckad, upplevelse.
