Så var den avklarad. Novalies första jul. Genomförd på bästa tänkbara sätt, i ett snöigt, men disigt, Sälen tillsammans med delar av den närmsta familjen.
Men julen i sig var bara ytterligare en av ett antal debuter den här veckan. Tillsammans åkte vi, Novalie och jag, med sällskap av Susanne och mormor Anita, långt med bil för första gången. Jag som chaufför och hon, givetvis, i bilbarnstolen. Det gick bra för oss båda. Faktiskt mycket bättre än väntat.
Sammalagt körde vi, skjuts av mormor hem till Norrköping inkluderad, över 100 mil. Bilens rytm fungerade utmärkt som sömnpiller för Novalie och hon sov merparten av tiden. Övrig ägnades åt att bita på leksaker och att leka med mormor eller Susanne, som turades om att göra henne sällskap i baksätet. Lite gnäll och skrik blev det allt men inget som inte gick att övervinna eller pausa bort.
Att Novalie kunde sitta fastspänd så länge och skapa så få bekymmer imponerade. Framförallt med tanke på att hon just nu flitigt jobbar på att själv ta sig upp i sittande ställning – än har hon inte lyckats men det är på gång.
Vi kom upp till Sälen på lilljulaftonskvällen, och fram tills vi reste hem igen på annandagen hann vi med att serveras och äta mängder av underbart god mat, spela kort och prata och umgås flitigt. Framförallt avlastades vi av farmor Elin, farfar Ronald, faster Josefine, uncle Aleks och mormor Anita mellan vilkas välvårdande händer lilltjejen i allas centrum ständigt förflyttades.
På juldagen sprack himlen upp tillräckligt mycket för en halv dags skidåkning i Sälenstugans och Lindvallens backar. Härligt att få dra på sig ett par pjäxor igen, även om det var ovant och ömmade en hel del.
Tack alla för en underbar helg och stort tack, igen, för alla fina julklappar! Vår dotter behöver verkligen inte oroa sig för att inte känna sig uppskattad. Inte vi heller för den delen.
Sälenresan verkade annars vara knapptryckningen för en ny fas i Novalies liv. Hennes rörelser och utforskarvilja har fullkomligt exploderat. Huvudet far som en skottspoling när hon följer, och vänder sig, efter allt som hörs eller kommer i hennes väg. Hon rör sig mer och mer koordinerat (när hon inte sprattlar hejvilt förstås), skrattar och låter mer (grymtandet är utbytt mot ett pipigare ljud, och med ett sjukt sött sådant när hon gäspar) och dreglar (tar det någonsin slut?) och tuggar ivrigare, på allt hon får tag i, än hon någonsin tidigare gjort. Hon vaknar oftare på natten också. Men det hoppas vi är en övergående reaktion på alla nya intryck. Lyckligvis somnar hon snabbt om igen.
Hon är ruskigt med helt enkelt. Aktiv och iaktagande. Och det är så himla kul se!
Själv fascineras jag fortfarande mest av att hon är min, vår, dotter. Att jag är pappa. Och att hon är resultatet, en mix, av mig och min älskade.
Minst lika fascinerande är det att se hur hennes utseende ständingt förändras och utvecklas. Hur hon växer. Och växer. Vart tog egentligen det där lilla pyret, som nyss låg i mammas mage, vägen?
Ytterligare ett par debuter har, som sagt, begåtts.
I förrgår duschade Novalie för första gången. Tidigare har vi bara badat henne – något som är en upplevelse i sig eftersom hon fullkomligt, och för glatta livet, plaskar ned så mycket som möjligt. Själva duschandet var minst lika spännande som ett bad. Att råka få massa vatten i ögonen bekom henne över huvud taget inte. Hon frustade och fnös bara lite innan hon återgick till att lyckligt sprattla och veva ikapp med vattenstrålarna.
I går åt hon fast föda för första gången. Menyn bestod av mosad potatis utblandad med modersmölk. Intaget präglades av nyfikenhet och, över konsistensen, beskt förvånade miner som varvades med lust till mer. Hela tiden duktigt tuggande och sväljande. Reprisen i dag gick lika bra så vi fortsätter nog med dagliga smakportioner, som man ofta (oftast?) börjar med först vid sex månaders ålder. Nästa vecka lyxar vi till med lite morötter.
