Lite oväntat fastnade jag igår kväll framför den numer relativt okreddiga ryggdunkargalan, Grammisgalan. Det var faktiskt förvånansvärt underhållande. Fullt rättvist vann The Knife hela 6 (!) Grammisar, men bästa låt var de märkligt nog inte ens nominerade till. Det kanske var lika bra med tanke på den smått parodiska uppställningen i kampen om priset: ett par schlagerlåtar, ett par ”Idol-låtar” och så slutvinnaren Martin Stenmarck med landsplågan ”7-milakliv” på det. Stor humor, eller? Jag tyckte i alla fall att det var väldigt kul. Det var faktiskt till och med så pass roligt att jag unnade Anna Ternheim vinsten för bästa kvinnliga pop trots att jag ville annorlunda. Jag sträcker mig faktiskt också till att uttrycka uppskattning av Darins riktigt trevliga ballad ”Everything But The Girl” – med tyngdpunkt på låten alltså, inte sången. Däremot var det synd att Lisa Miskovsky inte spelade sin oemotståndliga ”Little Bird”. Men bäst kom sist och den som följde med hela vägen fick först glädjen att njuta till Mando Diaos frustande fenomenala liveframträdande av ”Long Before Rock’n'Roll” – jag kan verkligen förstå varför Coachella har bokat dem – och kunde därefter nicka gillande åt coola Maria och Sahara Hotnights nya låt ”Cheek to Cheek”, vars mysiga gitarrslinga lät nystulen men ändå egen. Underhållande som sagt, med en gnutta ironi on top.
Inga liknande inlägg.
