Då är vi hemma igen efter två makalösa dygn i Tyskland. En kall och sömnlös tågresa tog oss från Köln till Berlin tidigt igår morse. Vi checkade in på det lyxiga hotellet, duschade, drog på oss Sverige-munderingarna och gav oss ut på gatorna i ett soligt och kokhett Berlin. Vi gick till Brandenburger Tor – något turistigt ville vi iaf. hinna med detta första men korta besök i Berlin. Medans jag stod och plåtade blev Susanne och Hagge intervjuade av en tysk lokalradiostation. Därefter var det fotbollsfokus för hela slanten. Vi fortsatte vidare till Olympiastadion där matchbiljetterna plockades ut. Trevlige Markus från någonstans i södra Sverige mötte upp för att lyckliggöras då han fick köpa vår fjärde och överblivna biljett. Det var tusentals svenskar på plats i Berlin utan biljett och de flesta av dem fick tyvärr nöja sig med att se matchen på storbildsskärm istället. Det blev ett öl och solstopp utanför den imponerande och grymt pampiga stadion innan vi drog in till stan och Wittenbergerplatz, ett av de två stora samlingsplatserna för sveriges fans.
Vi möttes av en fantastisk stämning och festladdad glädje utan dess like. Sjukt mycket svenskar. Jag var på plats både i USA -94 och Japan -02 men mängden svenskar på plats i Tyskland är ojämförbar. Wow! Några timmar innan match förflyttade vi oss till Theodor-Heuss-Platz i närheten av stadion. Samma orubbat positiva och energirika stämning där. Vi mötte upp Brännlund och Niklas och tågade sen tillsammans med tiotusentals svenskar längs den avstängda och mot stadion vackert anslutande gatan. Sånger, flaggor och fantasirika bonader om vartannat. Tyskarna såg jublande på och applåderade det blågula tåget. En lång härlig och vacker vandring jag aldrig ville skulle ta slut.
Festen fortsatte inne på stadionområdet och efter att först ha gått fel hann vi fram till våra platser precis till nationalsångens start. Stadion fullkomligt kokade i ett gult hav av de 45.000 svenskar som var på plats tillsammans med oss. En gåshudsframkallande extas att vara på plats och bevittna det hela. Jag har aldrig sett något liknande, måste vara nån form av rekord.
Redan några minuter in i matchen kom det SMS-rapporter om att vi hade varit med i TV. Kameramannen som passande nog var placerad några meter till vänster om oss tyckte uppenbarligen att vi var bra bildmaterial då vi återkom i rutan ytterligare några gånger därefter. Tydligen blev Susanne inzoomad direkt efter paus då jag, Hagge och Markus ännu inte hade lyckats ta oss tillbaka till våra platser efter kisspaus och ölpåfyllning. Bisarrt att just vi av alla på plats valdes ut – jag hamnade ju i TV-rutan även när Sverige spelade mot England i Japan-VM. Kameramannen tog tom. efter matchen fram sin egna stillbildskamera och fotade av oss för privat bruk. Bra kille det där. Vi har precis laddat ned matchen från nätet och ska nu se vad han lyckades få till. Jag behöver för övrigt ändå se om den. På plats handlar det nästan mer om att uppleva matchen än att se den ordentligt. Till råga på allt missade jag tom. Sveriges mål då kissnödighet i kombination med extrem nervositet tvingade mig ut från arenan några minuter som blev till ytterligare några extra då jag glömde ta med mig biljetten. Men att i ensamhet stå utanför arenan och höra den explodera av glädjevrålen från 72.000 åskådare – minus de få paraguayanerna – tillförde också det en hel del. Och jag fick trots allt fira av slutsignalen tillsammans med de mina och alla svenskar som på ett imponerande sätt bidragit till svenska lagets framfart. Ständiga vågor av sångramsor och hejarop. Vilken volym och vilket ös! ”Iiin med boollen i mååål, iin med bollen i mål!”. Gåshud som sagt. Lyckliga, berusade av glädje och tysk pilsner och uttömda på all energi efter en lång varm dag orkade vi inte med mer än att gå igenom det proppfulla festområdet innan vi fortsatte hem till hotellet. Vi var trots allt ändå mer än nöjda.
Det kändes trist att tvingas åka hem i dag. Framförallt att passera genom Köln där just Sverige spelar mot England på tisdag. Nu har vi ju fått mersmak. Men vi är oerhört lyckliga över att lotten till slut gav oss möjlighet att åtminstone få se och uppleva en match på plats. Värt varenda krona och ett minne att bevara länge och väl. Över tre hundrabilder – som hade blivit fler om inte batteriet hade dött mot slutet av matchen – får också göra sitt som glädjande ögonblick att bära med sig. Jag ska försöka lägga upp dem i galleriet snarast.
Förresten. Varför spelar Sverige i helgult? Ganska snyggt iofs. men det känns konstigt utan de klassiska blåa byxorna.
