För första gången på tre år kommer här – till slut – en årsbästalista med det bästa som 2010 hade att erbjuda.

Bästa utländska album: Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today
De efterföljande nio bästa utländska albumen:
2. Arcade Fire – The Suburbs
3. Yeasayer – ODD BLOOD
4. The National – High Violet
5. Teenage Fanclub – Shadows
6. Beach House – Teen Dream
7. Caribou – Swim
8. Deerhunter – Halcyon Digest
9. Steve Mason – Boys Outside
10. The Black Keys – Brothers

Bästa svenska album: The Radio Dept. – Clinging To A Scheme

Bästa utländska låt: Yeasayer – Madder Red

De efterföljande nio bästa utländska låtarna:
2. Wild Nothing – Chinatown
3. Arcade Fire – Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)
4. Small Black – Despicable Dogs
5. Crystal Stilts – Shake The Shackles
6. Teenage Fanclub – When I Still Have Thee
7. Beach House – Walk In The Park
8. Deerhunter – Desire Lines
9. Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Beverly Kills
10. Twin Shadow – Castles In The Snow

Missa inte min spellista med de hundra – i Spotify tillgängliga – bästa utländska låtarna 2010. Jag bloggade om listan på eightdaysaweek.se.

Bästa svenska låt: Pascal – Nyår
Missa inte min spellista med de femtio – i Spotify tillgängliga – bästa svenska låtarna 2010.

Bästa konsert: Teenage Fanclub på Debaser Medis.

Bästa scen, bok och film:
2010 var ett bedrövligt kulturår för egen del – om jag bortser från musik. Ingen teater. Inte heller någon bok att tala om. Ett fåtal biobesök och inte heller särskilt många filmer hemma (mest tv-serier). Två småbarn tar tid. Får ta tid.

Bland filmerna ligger Inception närmast till hands. Bioupplevelsen var magisk, även om filmen inte var genomgående 100 %-ig.

Bästa utländska tv-serie: The Wire
OK, jag vet, The Wire sändes absolut inte 2010… den började sändas redan 2002. Men det var, pinsamt nog, först i år som jag kom mig för att se den. Jag fullkomligt plöjde igenom de fem säsongerna – så fruktansvärt bra. Nu känner jag mig bara tom. The Wire är definitivt en av de bästa tv-serier som någonsin producerats.

Annars tyckte jag väldigt mycket om brittiska The Trip med Steve Coogan och Rob Brydon.

Bästa svenska tv-serie: Solsidan
Förutsägbarhet kan vara kul. Skitkul. Framförallt när igenkänningsfaktorn är så pass hög som här.

Bästa sajt: Damn You Auto Correct!
Det är omöjligt att inte skratta högt – vid varje besök.

Bästa sporthändelse: De svenska framgångarna i vinter-OS i Vancouver.
Sällan har ett OS varit så kul att se. Deltagandet i Twitter och andra sociala medier gav dessutom tittandet en extra nerv.

Bästa personliga upplevelse: Föräldraledighet
Föräldraledigheten med vår son Nataniel har utan tvekan varit det bästa med 2010. Det var en ynnest att få spendera ett halvår tillsammans med honom, även om jag gärna sett att det varit längre. Tiden räcker aldrig riktigt till när det gäller barnen.

I oktober sker det så till slut. Barnboksklassikern, Maurice Sendaks mästerverk, Till vildingarnas land (eller Where The Wild Things Are som den heter i original), får premiär på vita duken, och det är ingen mindre än galningen (läs geniet) Spike Jonze som regisserat.

Trailern är förmodligen en av de bästa jag någonsin sett.

Visst längtar du också?

Wiki: Maurice Sendak »
IMDb: Where The Wild Things Are »
Wiki: Where The Wild Things Are »
Officiell sajt: Where The Wild Things Are »
IMDb: Spike Jonze »
Wiki: Spike Jonze »

Jag sitter och strökollar på Oscars-galan samtidigt som jag jobbar (mycket nu).

Framförallt påminner den mig om hur fruktansvärt efter jag är på filmfronten – aldrig tidigare har jag känt mig så borta som i år. Jag har inte sett en enda av de filmer som är nominerade till bästa film. Inte heller någon av de filmer vars huvudrollsprestationer blivit nominerade till bästa kvinnliga respektive manliga skådespelare.

I veckan ska vi i alla fall gå och se David Finchers ”The Curious Case of Benjamin Button”. Hoppas den fortfarande går på bio bara. Finchers filmer ska ses på bio, så är det bara. Och den här kan knappast – nominerad som den är – vara sämre än hans tidigare mästerverk.

Att se Tomas Alfredssons filmversion av John Ajvide Lindqvists genrebrytande vampyrbok ”Låt den rätte komma in” är en minst lika spännande och intressant upplevelse som att läsa boken. Till stor del tack vare att författaren själv också skrivit manus.

Stämningen och 80-talsnostalgin är väl förvaltad och förstärkt tack vare ett fantastiskt, nästintill poetiskt foto och en perfekt utförd scenografi. Dessutom har en samling oerhört välspelande skådespelare tagit sig an de till antalet rejält nedskurna karaktärerna. Stora delar av dialogen har också tagits bort, men på ett sätt som ärofyllt hedrar talesättet ”en bild säger mer än tusen ord”. Detta bidrar förvisso i sin tur tyvärr till att en del av den i boken så klyftiga humorn gått förlorad.

Sidospåren, våldet, nakenheten och de mer känsliga detaljerna har filtrerats bort för att bättre passa den breda allmänheten – ett mycket smart drag visade det sig. Kvar är istället kärnan som snabbt, men samtidigt i ett långsamt tempo, för historien om relationen mellan filmens huvudkaraktärer, Oscar och vampyren Eli, framåt.

Gå genast och se ”Låt den rätte komma in”. Låt inte vampyrtemat avskräcka, utan se det istället som ett udda inslag i en välgjord och mycket bra film om romantik och utanförskap.

Och läs boken! Om du läser den eller ser filmen först spelar ingen större roll, de kompletterar varandra på bästa tänkbara sätt.

iMDB: Låt den rätte komma in »
iMDB: Tomas Alfredsson »
John Ajvide Lindqvist »
Trailer:

Dött här insåg jag plötsligt. Nästan en vecka sedan sist. Det är mycket nu. När jag inte spenderar dagarna och kvällarna med att skriva på en kravscpec för Com Hems nya webb så går jag på bio. OK inte varje kväll men åtminstone två på raken. Igår ”The Dark Night” och idag förhandsvisning av ”Arn – Riket vid vägens slut”.

Den nya Batman-rullen är en spretig men spännande historia som är späckad av hisnande effekter, explosioner, kaos, prylar och stunts. Det är emellanåt strålande bra och aldrig, aldrig tråkigt. Visuellt sett ett mörkt och dystopiskt konstverk.

Filmens stora behållning är den alldeles för tidigt bortgångne Heath Ledger. Han är enastående som ”The Joker”. Spektakulärt bra. Filmen är väl värd att se bara för att få uppleva den sliskiga och innerliga dårskap han så fläckfritt levererar.

Arn är återigen genomarbetad och bitvis väl utförd. Ganska bra för att vara svensk helt enkelt. Men den innehåller tyvärr också en röra av småfjantiga repliker, mängder av intriger och nästintill osynliga kända skådespelare vars karaktärer aldrig riktigt nås på djupet, och aldrig berör.

The Dark Night »
Heath Ledger »
Arn – Riket vid vägens slut »

I dag jobbade jag första dagen efter fyra veckors semester. Jag vet inte om det var en bra eller dålig känsla att gå dit utan att att lida av den normala jobbångesten. Eftersom jag tvingats jobba sju–åtta dagar fördelat på tre av mina fyra semesterveckor så kändes det inte riktigt som att jag haft någon semester. Vilket ju är mindre bra…

När jag varit ledig har vi i alla fall haft det riktigt bra.

Vi har genomlevt vädersverige i ett nötskal med fantastiskt sommarväder jämnt fördelat med det vanliga regnrusket. Man får trots allt vara tacksam för det förstnämnda.

Utöver vår makalöst härliga vecka på västkusten så har vi mest varit hemma. Badat, promenerat, grillat, träffat vänner och åkt på utflykter till bland annat Trosa och Parken Zoo. Och jag jobbat.

Det enda andra minuset var att vi utöver, och på grund av vädret, ställde in några dagar i en stuga i Ludvika-trakten. En mysig en som vi sett fram emot, med privat brygga och strand hundra meter bort.

När man är hemma istället blir det lätt att tiden rullar på och dagarna flyter ihop. Men hemmavistelsen möjliggjorde åtminstone det motvilligt påtvingade men nödvändiga arbetet. Jag får ta igen den förlorade semestern med en vecka i höst istället.

På semestern har jag också lyckats ägna lite tid åt den årliga semesterlyxen. Bokläsning. Jag lyckas vanligtvis inte ta mig tid och ro att läsa böcker övrig tid. Väldigt dumt med tanke på hur kul det är att ha en god bok nära till hands.

Jag läste tre böcker: Stieg Larssons kriminalromaner ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden” samt John Ajvide Lindqvists vampyrroman ”Låt den rätte komma in”.

Alla tre, som jag gillade väldigt mycket, har gemensamma nämnare som välskriven, lättilltänglig och oerhört spännande. De är också omfångsrikt personporträtterad med avvikande men tilldragande huvudpersoner.

Böckerna har också gemensamt att de filmatiserats. Larssons böcker är inte färdigställda än, men sett till svensk filmbudget och Michael Nyqvist castad som huvudpersonen ”Mikael Blomkvist” – vilket känns väldigt fel efter att ha läst böckerna – så har jag inga större förhoppningar om ett lyckat slutresultat. ”Flickan som lekte med elden” och den tredje boken ”Luftslottet som försvann” ska dessutom tydligen göras direkt för tv. Det borgar inte direkt för god kvalitet.

Men vad gäller den färdigställda Thomas Alfredsson-regisserade ”Låt den rätte komma in” – svensk premiär i höst – så är förväntningarna redan höga. Den har prisats och hyllats på filmfestivaler och premiärvisningar världen över. Enligt lösryckta recensioner ska den vara väldigt välspelad och välgjord bortsett från kattscenen som lär vara taffligt animerad.

Efter att ha smällt i mig de här böckerna ligger lässuget fortfarande kvar och drar i tarmen. Planen just nu är att försöka ge mig på att läsa lite även fast semestern är över. Larssons, tragiskt nog, sista bok ”Luftslottet som försvann” måste jag ju så klart läsa, dessutom släpps den som pocket i slutet av augusti. Ajvides resterande böcker, bland annat zombieromanen ”Hanteringen av odöda”, skulle inte heller sitta fel. Och så förstås den stora högen av övriga böcker som ligger här hemma och pockar på min uppmärksamhet.

Stieg Larsson »
John Ajvide Lindqvist »

Bröderna Coen vann i natt Oscar för bästa regi, film och manus baserat på förlaga för deras grymma ”No Country For Old Men”. Javier Bardem plockade hem birollspriset (frisyren borde fått ett eget).

Trots att jag inte sett alla konkurrenter kan jag inte tänka mig värdigare vinnare. Makalös rulle helt enkelt.

Jag har svårt att se att någon annan kommer knuffa den från tronen för årets bästa film när 2008 sammanfattas. Filmen kom förvisso 2007, men det är, som sagt, inte alltid så lätt för oss svenskar att se filmen samma år som premiären i ursprungsland.

Bättre sent än aldrig sägs det. Nu när den massiva skörden av årsbästalistor sedan länge har lagt sig, så passar det kanske med en eftersläntrare. Den var ju trots allt halvfärdig och jag har haft gott sällskap av vintern som tog lika lång tid att, om än tillfälligt, ge sig till känna.

Här är i alla fall min lista. Utöver viktiga personliga händelser fokuserar den på det, enligt mig, bästa från 2007 års populärkultur.

Bästa utländska skiva: Blonde Redhead – 23
Förra året var kampen om titeln årets bästa utlänska skiva enormt jämn. Så pass jämn att jag, precis som förutspått, skulle komma att ändra mig. För stunden vill jag nog påstå att Junior Boys album var bäst.

I år var det fullt lika jämnt kvalitetsmässigt men magkänslan och mitt ständiga återkommande till plattan talade sitt tydliga språk. Blonde Redheads ”23″ var det klart bästa släppet, strax före älsklingarna The Arcade Fires ”Neon Bible”.

”23″ är fullkomligt outtömlig och jag lär återkomma till den många gånger, i många års tid. Varenda spår är, som sig bör, jäkligt bra! Det är Blonde Redheads klart bästa skiva hittills, alltså t o m bättre än deras förra, och dittills oslagbara, ”Misery is a Butterfly”.

Den här amerikanska trion bestående av den japanska, och sjukt skönsjungande, sångerskan Kazu och de italienska tvillingarna Simone och Amedeo (varav en av dem Kazu äktat) står för en kolsvart, skruvad och fullkomligt oemotståndlig pop.

Andra höjdare, av många: Radiohead – In Rainbows, Spoon – Ga Ga Ga Ga Ga, Of Montreal – Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, LCD Soundsystem – Sound Of Silver, The National – Boxer och… Jag stannar nog där eftersom jag lär ha ännu större problem att hejda mig när det kommer till årets låtar.

Bästa svenska skiva: The Tough Alliance – A New Chance
Ett enda långt beach party med stora vågor, läskande Margaritas och dans runt flytvedsbrasor. Ja hela konkoarongen.

Axel Willners ljuvliga minimalistiska techno, under aliaset The Field, var ytterst nära att toppa med debutfullängdaren ”From Here We Go Sublime”.

Liksom förra året är en platta av Studio också väl värd att nämna, denna gång den samlande Yearbook 1.

Bästa låt: Blonde Redhead – 23

Ytterligare en ihållande trend är att årets bästa låt även är titelspåret från årets bästa album – förra året The Knife med ”Silent Shout”. Som om inte det vore nog så ska låten även vara laddad med ångest. Den här gången handlade det åtminstone om en mer passionerat vacker sådan. ”23″, detta gudabenådade nummer, att tillbedja i vått och torrt.

”He was a friend of mine, he was a son of a gun … he was a son of god

23″

Min solklara tvåa är brassen Gui Boratto med vacker inplockade kvinnosång i den ”Joy Division-aktiga” trance-dängan ”Beautiful Life”.

En himla massa andra höjdare, utan vidare ranking: Shout Out Louds – Impossible; ett vidunderligt hjärnspöke, Spoon – Finer Feelings; handklappet!, Lifelike – So Electric; det snärtiga bakgrundsbeatet och det febrigt fabulösa crescendot, Travis – Battleships; fantastisk!, Digitalism – Pogo; sprängtung tjejlyssnarfaktor, Feist – My Moon My Man; mjuk och sexig disco, The Tough Alliance – 1981 -; skir skönhet, The Trucks – Zombie; ”tjejretrosynthpop”, Modest Mouse – Dashboard; Johnny Marr på gura!, Battles – Atlas; kan konstigt bli bättre?, The Arcade Fire – Intervention; en i mängden av pärlor, Bloc Party – Uniform; för kängan till alla okulturella ungdomar, LCD Soundsystem – Someone Great; it’s… great!, Rihanna (Feat. Jay-Z) – Umbrella; ey, ey!, Justice – D.A.N.C.E; minst en låt med barnkörer bör omnämas, Vitalic – Anatoles (Live); jag vill vara där och dansa, dansa, David Vandervelde – Nothin’ No; en modern rockklassiker, Burial – Archangel; ”skuggdubstep”, och, och, och nu får jag ge mig innan det blir löjligt. Lika löjlig är jag som snart grämer mig över alla givna höjdare som jag inte nämnt.

Bästa remix: Feist – My Moon My Man (Boys Noize Remix)
En korsning som på pappret låter fullkomligt galen. Feist makalösa röst, ett tungt beat och en ”My Moon My Man”-mantrande robotröst gjorde att Boys Noize grymma remix blev årets ofrånkomligt bästa. En elak men mjuk dansrökare. Utan dess like.

Jag fastnade också som handen i handsken för parisartrion Outlines fantastiskt sköna remixar – som snarare var en kombination av covers – av New Young Pony Clubs ”Get Lucky” och DJ Mehdis ”Lucky Boy”. Piskade faktiskt t o m deras egna, tveklöst, fina material.

I Studios ”Possible Remake” av Shout Out Louds ”Impossible” slogs det bästa av svenska musikvärldar samman.

Sist, men inte minst, utan snarare som klar tvåa, kommer den härliga magin Erol Alkan skapade med remixen av Klaxons ”Golden Skans”. Arbetet med pianot är bedårande, rentav gåshudsframkallande. I över 9 underbara minuter växeldrar Alkan en tilldragande, lugn och ekande vacker sång- och melodimix.

Bästa konsert: Blonde Redhead, StockholmsTerrassen
Tänka sig. Banden som slogs om förstaplatsen för årets bästa utländsk
a skiva kamperade även här.

Återigen var det Blonde Redhead som känslomässigt slog The Arcade Fire på fingrarna. Trots att The Arcade Fire inte fick mindre än två försök på sig, då jag såg dem både i våras på Cirkus och i höstas på Arenan. Båda spelningarna var snuskigt bra även om den senare var något ösigare och bättre. Just öset rår Blonde Redhead inte på, ingen annan heller för den delen. Men kvaliteten och nerven i Blonde Redheads blåsiga sommarframträdande, på Kulturhusets takterass, var orubblig.

Att det var deras första och hett efterlängtade besök i Sverige gjorde sitt till. Men förväntningarna var samtidigt oerhört högt ställda, och de infriade varenda en av dem.

Den 13:e april är de tillbaka och spelar på Debaser Medis, och jag är givet där!

Bästa film: Children of Men
Egentligen borde endast filmer som under samma år både setts och haft premiär i ursprungslandet bedömas. Men det är inte alltid så lätt för oss svenskar. Ibland dröjer det alldeles för länge innan de kommer hit eller upptäcker dem via nätet. Av den anledningen kommer båda mina favoritfilmer, sedda 2007, från 2006. Lustigt nog är de dessutom regisserade av mexikaner.

Alfonso Cuaróns ”Children of Men” är en dystopisk framtidssaga om en värld där kvinnor inte längre kan föda barn. Det är skitigt, snyggt och välspelat. Jag golvades fullständigt av den brutala realismen som speglade det så orealistiska ämnet.

Guillermo del Toros El Laberinto del Fauno (Pans Labyrint) var inte fullt det mästerverk jag förväntat mig. Men fortfarande oerhört berörande och makalöst snygg.

Bästa tv-serie: Heroes
I år igen. Jag vägrar att hålla med de kritiker som kallar den töntig, klyshig och kopierande. Den är precis så äventyrlig och, emellanåt, småfjantig som en ”serietidnings-tv-serie” eller film ska vara. Att säsong 2 skulle vara sämre än den första är befängt!

Bästa bok: Ingen. Igen, igen.
Jag läste endast en stackars bok från pärm till pärm, Ronny Olovssons emellanåt underhållande och välinformerande ”Värsta pappan!”. Därutöver blev det bara småfragment ur diverse föräldra- och barnböcker.

Bästa scen: Ingen.
Teaterfattigt värre, med endast ett besök… Att ångra.

Bästa hemsida: Facebook
Säga vad man vill, men Facebook tog världen och Sverige med storm. Ett ypperligt verktyg att upptäcka och hålla liv i såväl gamla som nya kontakter. Smekmånaden är nu över och någon annan, något bättre, står säkerligen och väntar runt hörnet

Facebook-grundarna kommer under 2008 säkerligen ångra att de inte sålde när de stod på topp.

Bästa sporthändelse: Drottning Anja av Åre-VM
Shit vad hon kom, sågs och segrade.

När sportåret 2008 sammanfattas räknar jag med att jag skriver Susanna Kallur här. Och precis som nu skriver jag att AIK Fotboll inte gjorde livet ett dugg gladare för de med svartgula hjärtan.

Bästa köp: Nytt kök
Bortsett från att vi inte har fått upp något stänkskydd än så är det nya köket perfekt. Otroligt skönt att vi tog oss tid och råd att fixa till det.

Bästa resa: Island
I maj åkte vi på ”babymoon” till Reykjavik. Allt var perfekt och vi hade några otroligt fina och roliga dagar på Island. Rekommenderas varmt!

Jag lyckades aldrig slutföra min reseberättelse från vistelsen där, kanske den kommer lagom till ettårsdagen från att vi åkte dit… Jag har ju trots allt en hel del fina tips att dela med mig av.

Personliga: En kom, en gick. Igen.
Jag, men inte ni, visste vad jag hade i åtanke när jag förra året skrev om att ”nästa år kommer bli ännu bättre”. Susanne var ännu inofficiellt gravid och den 10 augusti föddes vår dotter Novalie. Kärleken till henne är så klart obeskrivligt stor och det är givetvis oöverträffat det största som någonsin hänt mig.

Novalies födsel föregicks av mitt frieri till Susanne. Än återstår att fastställa bröllopsdatum, det blir i alla fall inte i år som det först var tänkt.

Precis som 2005 var det tyvärr inte bara en som klev in i mitt liv utan även en som lämnade det. Susanne och jag träffades och mormor Dagrunn gick bort. Bara åtta dagar efter det förnämaste resultatet av mitt och Susannes möte, Novalies födelse, gick mormors änkling, min bestefar (morfar), Arne bort. Han skulle för övrigt blivit 85 i dag. Vi tänker på och saknar dig oerhört mycket!

I går tog jag och Alex äntligen tag i saken och gick och såg den grymt efterlängtade filmen ”Control” i sitt rätta forum, bio.

Holländaren, och stjärnfotografen, Anton Corbijns debutlångfilm handlar logiskt nog om Manchester-bandet ”Joy Division”, där fokus ligger på den legendariske sångaren Ian Curtis. Samma Joy Division som Corbijn, när det begav sig, startade sin framgångsrika karriär med att stillbildsfota.

Vi får följa bandet, vars uppgång och fall utgjordes av Curtis, mestadels tragiska, liv. Ett liv som kulminerade i hans självmord 1980, 23 år gammal och med endast två fullängdare i bagaget.

Filmen är helt i svartvitt. Fotot naket, extremt snyggt och socialrealistiskt välanpassat. Skådespelarensemblen, med talangen Sam Riley som Curtis i spetsen, är genial. Eftersom de som agerar bandmedlemmar också själva sjunger och spelar all musik som framförs bidrar de, tillsammans med det pricksäkert inövade kroppsspråket, till en imponerande äkta känsla i alla liveframträdanden. De är, tillsammans med scenerna kring dem, filmens absoluta höjdpunkter.

Control får mina varmaste av rekommendationer. De riktas även, och kanske främst, till de som, till skillnad från mig, inte älskar musiken Ian Curtis och Joy Division skapade.

Nedan två klipp för att illustrera realismen filmen levererar. Mästerverket ”Transmission” i både ny- och originaltappning.

I går hade vi barnvaktspremiär – bortsett från några timmar på dagen när vi var i Sälen i julas. Pappa och Heidi kom hem till oss och passade Novalie medans vi gick och käkade lite snabbmat på eminenta Kungsgrillen och därefter såg den fantastiska filmen ”Atonement” (”Försoning”) på Saga.

Det gick så bra för barnvakterna med Novalie – hon lekte, åt bra ur flaskan, sov lite och skrek absolut ingenting – att vi förlängde kvällen med att dela på en halv tillbringare Sangria på Mamas and Tapas.

Känns som att det finns bud på fler kvällar för oss själva framöver, en lite finare middag kanske?

Åter till filmen. Susanne var itutad att vi skulle gå och se ”National Treasure: Book of Secrets”, vilket var ursprungsplanen, innan jag upptäckte att ”Atonement” också hade premiär i helgen. En film med lite djup och mening lockade mer. Det tog en stund innan, den på Nicolas Cage väntande, Susanne fattade att det var en helt annan film vi faktiskt såg. När hon insåg att jag hade fintat henne tänkte hon göra detsamma tillbaka genom att låta bli att kommentera faktumet att det var fel film – vilket hon lyckligtvis inte gjorde.

När mitt filmår 2008 sammanfattas lär ”Atonement” säkerligen fajtas om segern – och Oscar-utmärkelser innan dess – även om dess ursprungspremiär hölls förra året. Det är en totaluppvisning i berättarteknik, där det sjukt vackra fotot, musiken och ljudeffektera samt skådespeleriet flätas samman på ett makalöst sätt. Jag är grymt imponerad. Läs mer om filmen, dess briljanta, och ofantligt coola, strandscen – som är en 5 minuter lång tagning utan klipp – samt om fem andra liknande filmhistoriskt mästerliga tagningar hos ”Weird Science”. Den definitiva inspirationen till att jag så gärna ville se filmen.