Så var vinter-OS i Vancouver tyvärr över. Det är alltid lika kul med stora sportevenemang och det här var inget undantag.
För Sveriges del så måste det anses vara ett lyckat OS. 5 guld, 2 silver och 4 brons. Inte illa pinkat! Och då lyckades vi ändå samla på oss hela 8 försmädliga fjärdeplatser. Dessutom uteblev några givna medaljer på grund av olyckor/sjukdom, jag tänker främst på Anja Pärson (inget störtloppsilver och kanske mer därtill) samt paret Anna Haag (ingen stafett längdskidor) och Emil Jönsson (ingen sprintstafett längdskidor).
Sverige lyckades också till överraskande stor del undvika att, som så ofta förr, falla på eget grepp, och vara sämst när det gäller som mest. De som främst stod för den bedriften var skidskyttedamerna (vad hände?) och hockeylaget. Det senare var under all kritik. De kom aldrig igång. Spelarna (idel storslagna proffs) var håglösa och kändes omotiverade. Störst del i fiaskot har ändå Bengt-Åke som coachade uruselt i år. Hans ”sossehockey” var den största anledningen till att laget aldrig ordentligt fick upp farten. Att spelare som Sedin-bröderna var bland de med minst istid är inget annat än katastrof.
Avslutningsvis så är ju trots allt överraskningarna, de positiva insatserna, det som man kommer minnas bäst. Ferrys fenomenala guld och de sensationella längdskidåkarnas explosion, med mersmak på ytterligare medaljer. Framförallt herrarnas stafettguld var en upplevelse utöver det vanliga. Så härligt att få knäppa till norrmännen, trots att jag, med mitt norska påbrå, också gläds åt deras framgångar.
