Japp, jag såg Eurovisionsfinalen. Och nej, jag blev inte överraskad. Alls.
Sverige överskattade återigen både sig själva och den för landet representerande låten. ”Hero” är inte bra – trots ”Daddy Cool”-stöld och allt. Men inte heller så dålig att den förtjänade en så usel placering som 18:e plats. Jag tippade att den skulle komma tia eller elva.
Det hjälpte iofs knappast att det var Charlotte Perrelli framförde den. Hon är en stabil artist men oerhört lam och tråkig på scen. Dessutom såg hon så märkligt läskig ut att fler än jag måste ha darrat lite på läppen.
Jag hade inte heller väntat mig ett så dåligt stöd från grannländerna. Vi är så illa tvungna att hålla ihop. För lika mycket som Sverige överskattar sig själva underskattar vi också öststatspakterna. Deras intåg i Eurovisionen har nu definitivt satt sina spår. De har kommit för att stanna… och göra upp för gammal ost.
Det var kul och ganska rättvist att Ryssland vann. Inte för att låten var bra. Inte heller för att den framfördes av den fullkomligt osannolika – och lika värdelösa – superstjärnan Dima Bilan. Utan för de två andra stjärnorna som gjorde honom sällskap; fiolen och konståkarkungen. Ryssarna har, liksom Ukraina med flera, fattat galoppen. Det är helheten som räknas. Artisteriet. Inte bara låten och dess sångare.
Artisteriet överträffades i sin tur av produktionen. Den var återigen mäkta imponerande. Med bra produktion fungerar nästan vilken skit som helst – bortsett från överentusiastiska och missriktande serbiska programledare.
Eurovision Song Contest är alltså inte längre en tävling där bäst låt vinner – om nu schlager någonsin tidigare kunnat räknas som bra musik. Det är istället en extremt välproducerad show där det bästa artisteriet vinner. Av just den anledningen var det extra kul att Ryssland vann. För de lär bjuda på ett förjäkla sprakande spektakel 2009.
Annars var givetvis Sébastien Tellier min favorit. Han gav tävlingen en ny dimension även om han var långt ifrån så bra som jag hoppats på/räknat med.
Bäst låt hade Bosnien-Hercegovina i sin ”Pokušaj”. Kul och oväntat att Sverige gav den en tia. Tyvärr hade de – precis som Sverige – inte heller fattat galoppen. De gick istället i motsatt riktning och förvandlade artisteri till fjanteri. Sånt ska straffa sig. Med professionell framtoning och seriös sång hade låten lätt fått en högre slutplacering.
