Igår var jag, Susanne och min stackars far med fru på Stadsteatern och såg Thommy Berggrens uppsättning av Harold Pinters ”Hemkomsten”,som tydligen anses vara Pinters absoluta mästerverk. Och visst, dialogen är bitvis finurligt medryckande och roande men historien är inte bara extremt märklig utan också oerhört förnedrande. Vilket kan kännas okej så länge det finns någon som helst verklighetsförankring som berör. Och inte som nu, upprör. De fina skådespelarinsatserna – knappast Pinters förtjänst – var det enda som fick oss att sitta kvar i stolarna under andra akten av denna rena skära skit till pjäs.
2005 vann Pinter nobelpriset i litteratur med motiveringen att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Det tillsammans med intrycket han gav ifrån sig igår får mig att, istället för att beundra, visualisera en bild där jag frilägger avgrunden under det bord runt vilket den Svenska Akademien sitter, med Pinter fastkedjad på dess mitt.
