Inte missa - om du är hemma i kväll

I kväll kl. 22:30 visar TV3 den hysteriskt roliga komedin "Dude, Where's My Car?", med Ashton Kutcher och Seann William Scott i huvudrollerna.

Själv sätter jag vår PVR-box på inspelning och ägnar mig åt öl och hårdrock här istället. Men först AW högst upp i Wenner-Gren center.

Renrasig = missbildad

Jag kan ingenting om hundar men har förstått att många raser i stor utsträckning har avlats fram för att tillfredställa våra egna ideal om vad som är en bra, renrasig och framförallt vacker hund.

Enligt den fascinerande, och samtidigt oerhört skrämmande, brittiska dokumentären "Ett renrasigt helvete", som visades i Dokument utifrån på SVT i förra veckan, så är det betydligt värre än så. Avling och inavel förstör och muterar hundarna till den milda grad att många därmed också lider av vidriga genetiska hälsoproblem.

Ett exempel var rasen Rhodesian Ridgeback som har en ridge (rand/ås) på ryggen som sitt kännetecken. Vad många inte vet är att det i själva verket är en missbildning. Men istället anses hunden vara missbildad om den saknar ridge. Då kan den heller inte kallas Ridgeback.

Ridgen kan medföra problem som hål i kroppen som lätt infekteras. Men när en hund föds utan ridge så avlivas den ofta istället, för att inte föra "missbildningen" vidare. Trots att de utan ridge är friskare och mer "felfria" än de med.

Jag påmindes om detta på bussen idag när en ung kvinna pratade med en äldre om sin vackra gamla Rhodesian Ridgeback-tik som satt intill. Hon skröt om att tiken var tolv år gammal och fortfarande pigg. Att hennes far och morfar båda levde till de var 16 år gamla, och att hon förhoppningsvis skulle leva några år till hon med.

På frågan om tiken använts till avling fick den äldre kvinnan genast det självklara svaret att nej, den unga kvinnan pekade på ridgen, hon har en defekt ridge och steriliserades som ung. "Missbildningen" bestod i det här fallet av att ridgen inte var hel, utan ett par decimeter saknades på dess mitt...

Men ok, hon räddade i alla fall livet på den.

Läs mer »
Titta på dokumentären »

Sjuk sjukvård

Såg du också Kalla fakta på TV4 tidigare ikväll? Blev du också rädd?

Var tredje timme dör en person i sverige på grund av vårdskador. Det är sju gånger fler dödsfall än vad trafiken skördar varje år.

Nästan 10 000 personer får varje år bestående men av vårdskador. Är det inte operationsskador så är det överdosering av läkemedel eller utebliven, försenad eller otillräcklig läkemedelsbehandling. En hel hög drabbas också av felaktiva eller uteblivna diagnoser.

Jag som trodde vi hade bra vård i det här landet. Man behöver iofs vara ihärdig, ligga på och ställa krav för att försäkra vara på den säkra sidan. Men att det var så fruktansvärt illa ställt? No way! Och no way att jag tänker bli sjuk eller skadad och tvingas till ett sjukhus förrän de styrt upp verksamheten.

Kattis & Company

Nä. För några år sedan hade jag nog inte gillat Kattis Ahlströms talkshow om människor och relationer. Jag hade nog inte ens övervägt att se den.

Men nu är det annat som gäller. Jag är en mogen frukt som uppenbarligen gillar mogen tv.

Kattis är en utmärkt programledare som hållt sig borta från tv-rutan alldeles för länge. Hon, gästerna, intervjuerna och inslagen bidrog till intressant underhållning av en kaliber som förtjänar både bättre kanal och sändningstid än TV4 Plus på tisdagar kl. 20.00.

Kolla själv.

Kattis & Company »
Kattis blogg »

Oscars utan koll

Jag sitter och strökollar på Oscars-galan samtidigt som jag jobbar (mycket nu).

Framförallt påminner den mig om hur fruktansvärt efter jag är på filmfronten - aldrig tidigare har jag känt mig så borta som i år. Jag har inte sett en enda av de filmer som är nominerade till bästa film. Inte heller någon av de filmer vars huvudrollsprestationer blivit nominerade till bästa kvinnliga respektive manliga skådespelare.

I veckan ska vi i alla fall gå och se David Finchers "The Curious Case of Benjamin Button". Hoppas den fortfarande går på bio bara. Finchers filmer ska ses på bio, så är det bara. Och den här kan knappast - nominerad som den är - vara sämre än hans tidigare mästerverk.

Åh du ljuva frihet!

Så lyder Alexander Skarsgårds sista replik i det sista avsnittet den amerikanska tv-serien True Bloods första säsong. På svenska.

Det är ett av hans få framträdande som vampyrledare. True Blood handlar alltså om vampyrer men också, har det visat sig, andra främmande väsen och förmågor.

Serien har växt för varje avsnitt och är väl värd att följa. Jag ser fram emot fortsättningen.

IMDb: True Blood »

Josefine i Nyhetsmorgon söndag

Lillasyster gjorde en stabil insats i rutan när hon lagade amerikansk frukost i TV4:s Nyhetsmorgon i morse – med hjälp av pappa som assistent bakom kulisserna.

Stolt över dig syrran, det såg grymt gott ut!

Fru Bildt tittade intresserat på och TV4:s Suzanne Sjögren och Håkan Isaksson mumsade glatt i sig både det ena och det andra.

TV4 Nyhetsmorgon söndag »
Håkan Isaksson bloggar om maten »
Recepten »
Videoklipp 1 »
Videoklipp 2 »

Familje-tv

I morgon söndag kl. 09:10 bänkar jag mig framför Nyhetsmorgon i TV4 för att se lillasyster Josefine laga amerikansk frukost.

Skarsgård i Entourage

Stellan Skarsgård är med i de tre kommande avsnitten av världens bästa tv-serie, Entourage.

Ett mycket trevligt initiativ, som lär bli underhållande eftersom han spelar regissören av filmen "Smoke Jumpers" som är huvudkaraktären Vince nästa projekt i serien.

Wiki: Stellan Skarsgård »
Expressen har storyn »

Kung Lars

Lars Eriksson är med i Idol. Men han är ingen Idol. Han är kung.

En stor eloge till juryn som valde att behålla en artist med en så säregen och makalöst skön stämma.

Att han är kvar gör att jag garanterat kommer kolla på Idol framöver, även fast de trista tävlingarna nu ersatt de bisarrt underhållande auditionerna.

Vem påminner hans röst mig egentligen om? Jag försöker locka mitt undermedvetna att berätta, men går bet.

Äntligen Entourage!

I morgon börjar säsong 5 av världens bästa tv-serie, Entourage!

Citerar Tv.com:
"Vince Chase is a sexy young actor whose career is on the rise. To share the fun of his ride to the top of Hollywood and keep him grounded, Vince looks to Eric, Drama and Turtle, his childhood buddies from Queens. Together, they'll navigate the highs and lows of Hollywood's fast lane, where the stakes are higher, and the money and temptations greater, than ever before. But that certainly will not stop them from having fun the whole way through.

Adrian Grenier ("The Devil Wears Prada", "Drive Me Crazy") stars as Vince, an actor on the verge of stardom. Kevin Connolly ("Antwone Fisher," "John Q") plays Eric, Vince's closest confidant who's learning the rules of the business as he tries to help Vince make the right choices and keep his goals aimed high. Kevin Dillon ("The Doors," "Platoon") plays Vince's half-brother Johnny Drama, whose own acting aspirations have been eclipsed by Vince's success, but that doesn't stop Johnny from constantly looking for work and going to auditions. Jerry Ferrara ("Grounded for Life," "Leap of Faith") plays Turtle, the least experienced of the group who is always up for a good time. Jeremy Piven ("Old School," "The Larry Sanders Show") plays Ari, Vince's aggressive, high-powered agent, who clashes with Eric over his client's decisions."

Seriens absolut största behållning är Jeremy Piven som Vince Chase's agent Ari. Han briljerar fullständigt!

Har du inte sett serien tidigare så är det hög tid att snabbt som attan dra igenom de fyra första säsongerna och hoppa på femman.

Låt det aldrig ta slut...

Entourage på IMDb »
Entourage – officiell hemsida »
Jeremy Piven på IMDb »

Den nya Eurovisionen

Japp, jag såg Eurovisionsfinalen. Och nej, jag blev inte överraskad. Alls.

Sverige överskattade återigen både sig själva och den för landet representerande låten. "Hero" är inte bra – trots "Daddy Cool"-stöld och allt. Men inte heller så dålig att den förtjänade en så usel placering som 18:e plats. Jag tippade att den skulle komma tia eller elva.

Det hjälpte iofs knappast att det var Charlotte Perrelli framförde den. Hon är en stabil artist men oerhört lam och tråkig på scen. Dessutom såg hon så märkligt läskig ut att fler än jag måste ha darrat lite på läppen.

Jag hade inte heller väntat mig ett så dåligt stöd från grannländerna. Vi är så illa tvungna att hålla ihop. För lika mycket som Sverige överskattar sig själva underskattar vi också öststatspakterna. Deras intåg i Eurovisionen har nu definitivt satt sina spår. De har kommit för att stanna... och göra upp för gammal ost.

Det var kul och ganska rättvist att Ryssland vann. Inte för att låten var bra. Inte heller för att den framfördes av den fullkomligt osannolika – och lika värdelösa – superstjärnan Dima Bilan. Utan för de två andra stjärnorna som gjorde honom sällskap; fiolen och konståkarkungen. Ryssarna har, liksom Ukraina med flera, fattat galoppen. Det är helheten som räknas. Artisteriet. Inte bara låten och dess sångare.

Artisteriet överträffades i sin tur av produktionen. Den var återigen mäkta imponerande. Med bra produktion fungerar nästan vilken skit som helst – bortsett från överentusiastiska och missriktande serbiska programledare.

Eurovision Song Contest är alltså inte längre en tävling där bäst låt vinner – om nu schlager någonsin tidigare kunnat räknas som bra musik. Det är istället en extremt välproducerad show där det bästa artisteriet vinner. Av just den anledningen var det extra kul att Ryssland vann. För de lär bjuda på ett förjäkla sprakande spektakel 2009.

Annars var givetvis Sébastien Tellier min favorit. Han gav tävlingen en ny dimension även om han var långt ifrån så bra som jag hoppats på/räknat med.

Bäst låt hade Bosnien-Hercegovina i sin "Pokušaj". Kul och oväntat att Sverige gav den en tia. Tyvärr hade de – precis som Sverige – inte heller fattat galoppen. De gick istället i motsatt riktning och förvandlade artisteri till fjanteri. Sånt ska straffa sig. Med professionell framtoning och seriös sång hade låten lätt fått en högre slutplacering.

Sébastien Tellier – en vinnare?

På lördag ska jag se Eurovision Song Contest. Av den enkla, och briljanta, anledningen att fransmännen skickat Sébastien Tellier till Belgrad.

Jag tänker t o m rösta. För första gången någonsin?

Telliers "Divine" kommer knäcka all sörja och skit.

Sébastien Tellier »

Expressen TV, nej tack

"Vad behöver jag för att kunna titta på Expressen TV? Du behöver Safari 2.0 och Quicktime 6+ samt Flash 8.0."

Ja Expressen, jag använder Quicktime och Flash. Men inte Safari. Jag, och väldigt många andra Mac-användare, föredrar och använder istället Firefox. Kan knappast vara någon nyhet?

Nej, jag tänker inte köra igång Safari bara för att kolla på er webb-tv.

Jag tror jag tar och hälsar på hos er konkurrent istället.

Årets... 2007

Bättre sent än aldrig sägs det. Nu när den massiva skörden av årsbästalistor sedan länge har lagt sig, så passar det kanske med en eftersläntrare. Den var ju trots allt halvfärdig och jag har haft gott sällskap av vintern som tog lika lång tid att, om än tillfälligt, ge sig till känna.

Här är i alla fall min lista. Utöver viktiga personliga händelser fokuserar den på det, enligt mig, bästa från 2007 års populärkultur.

Bästa utländska skiva: Blonde Redhead - 23
Förra året var kampen om titeln årets bästa utlänska skiva enormt jämn. Så pass jämn att jag, precis som förutspått, skulle komma att ändra mig. För stunden vill jag nog påstå att Junior Boys album var bäst.

I år var det fullt lika jämnt kvalitetsmässigt men magkänslan och mitt ständiga återkommande till plattan talade sitt tydliga språk. Blonde Redheads "23" var det klart bästa släppet, strax före älsklingarna The Arcade Fires "Neon Bible".

"23" är fullkomligt outtömlig och jag lär återkomma till den många gånger, i många års tid. Varenda spår är, som sig bör, jäkligt bra! Det är Blonde Redheads klart bästa skiva hittills, alltså t o m bättre än deras förra, och dittills oslagbara, "Misery is a Butterfly".

Den här amerikanska trion bestående av den japanska, och sjukt skönsjungande, sångerskan Kazu och de italienska tvillingarna Simone och Amedeo (varav en av dem Kazu äktat) står för en kolsvart, skruvad och fullkomligt oemotståndlig pop.

Andra höjdare, av många: Radiohead - In Rainbows, Spoon - Ga Ga Ga Ga Ga, Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, LCD Soundsystem - Sound Of Silver, The National - Boxer och... Jag stannar nog där eftersom jag lär ha ännu större problem att hejda mig när det kommer till årets låtar.

Bästa svenska skiva: The Tough Alliance - A New Chance
Ett enda långt beach party med stora vågor, läskande Margaritas och dans runt flytvedsbrasor. Ja hela konkoarongen.

Axel Willners ljuvliga minimalistiska techno, under aliaset The Field, var ytterst nära att toppa med debutfullängdaren "From Here We Go Sublime".

Liksom förra året är en platta av Studio också väl värd att nämna, denna gång den samlande Yearbook 1.

Bästa låt: Blonde Redhead - 23

Ytterligare en ihållande trend är att årets bästa låt även är titelspåret från årets bästa album – förra året The Knife med "Silent Shout". Som om inte det vore nog så ska låten även vara laddad med ångest. Den här gången handlade det åtminstone om en mer passionerat vacker sådan. "23", detta gudabenådade nummer, att tillbedja i vått och torrt.

"He was a friend of mine, he was a son of a gun ... he was a son of god

23"

Min solklara tvåa är brassen Gui Boratto med vacker inplockade kvinnosång i den "Joy Division-aktiga" trance-dängan "Beautiful Life".

En himla massa andra höjdare, utan vidare ranking: Shout Out Louds - Impossible; ett vidunderligt hjärnspöke, Spoon - Finer Feelings; handklappet!, Lifelike - So Electric; det snärtiga bakgrundsbeatet och det febrigt fabulösa crescendot, Travis - Battleships; fantastisk!, Digitalism - Pogo; sprängtung tjejlyssnarfaktor, Feist - My Moon My Man; mjuk och sexig disco, The Tough Alliance - 1981 -; skir skönhet, The Trucks - Zombie; "tjejretrosynthpop", Modest Mouse - Dashboard; Johnny Marr på gura!, Battles - Atlas; kan konstigt bli bättre?, The Arcade Fire - Intervention; en i mängden av pärlor, Bloc Party - Uniform; för kängan till alla okulturella ungdomar, LCD Soundsystem - Someone Great; it's... great!, Rihanna (Feat. Jay-Z) - Umbrella; ey, ey!, Justice - D.A.N.C.E; minst en låt med barnkörer bör omnämas, Vitalic - Anatoles (Live); jag vill vara där och dansa, dansa, David Vandervelde - Nothin' No; en modern rockklassiker, Burial - Archangel; "skuggdubstep", och, och, och nu får jag ge mig innan det blir löjligt. Lika löjlig är jag som snart grämer mig över alla givna höjdare som jag inte nämnt.

Bästa remix: Feist - My Moon My Man (Boys Noize Remix)
En korsning som på pappret låter fullkomligt galen. Feist makalösa röst, ett tungt beat och en "My Moon My Man"-mantrande robotröst gjorde att Boys Noize grymma remix blev årets ofrånkomligt bästa. En elak men mjuk dansrökare. Utan dess like.

Jag fastnade också som handen i handsken för parisartrion Outlines fantastiskt sköna remixar – som snarare var en kombination av covers – av New Young Pony Clubs "Get Lucky" och DJ Mehdis "Lucky Boy". Piskade faktiskt t o m deras egna, tveklöst, fina material.

I Studios "Possible Remake" av Shout Out Louds "Impossible" slogs det bästa av svenska musikvärldar samman.

Sist, men inte minst, utan snarare som klar tvåa, kommer den härliga magin Erol Alkan skapade med remixen av Klaxons "Golden Skans". Arbetet med pianot är bedårande, rentav gåshudsframkallande. I över 9 underbara minuter växeldrar Alkan en tilldragande, lugn och ekande vacker sång- och melodimix.

Bästa konsert: Blonde Redhead, StockholmsTerrassen
Tänka sig. Banden som slogs om förstaplatsen för årets bästa utländska skiva kamperade även här.

Återigen var det Blonde Redhead som känslomässigt slog The Arcade Fire på fingrarna. Trots att The Arcade Fire inte fick mindre än två försök på sig, då jag såg dem både i våras på Cirkus och i höstas på Arenan. Båda spelningarna var snuskigt bra även om den senare var något ösigare och bättre. Just öset rår Blonde Redhead inte på, ingen annan heller för den delen. Men kvaliteten och nerven i Blonde Redheads blåsiga sommarframträdande, på Kulturhusets takterass, var orubblig.

Att det var deras första och hett efterlängtade besök i Sverige gjorde sitt till. Men förväntningarna var samtidigt oerhört högt ställda, och de infriade varenda en av dem.

Den 13:e april är de tillbaka och spelar på Debaser Medis, och jag är givet där!

Bästa film: Children of Men
Egentligen borde endast filmer som under samma år både setts och haft premiär i ursprungslandet bedömas. Men det är inte alltid så lätt för oss svenskar. Ibland dröjer det alldeles för länge innan de kommer hit eller upptäcker dem via nätet. Av den anledningen kommer båda mina favoritfilmer, sedda 2007, från 2006. Lustigt nog är de dessutom regisserade av mexikaner.

Alfonso Cuaróns "Children of Men" är en dystopisk framtidssaga om en värld där kvinnor inte längre kan föda barn. Det är skitigt, snyggt och välspelat. Jag golvades fullständigt av den brutala realismen som speglade det så orealistiska ämnet.

Guillermo del Toros El Laberinto del Fauno (Pans Labyrint) var inte fullt det mästerverk jag förväntat mig. Men fortfarande oerhört berörande och makalöst snygg.

Bästa tv-serie: Heroes
I år igen. Jag vägrar att hålla med de kritiker som kallar den töntig, klyshig och kopierande. Den är precis så äventyrlig och, emellanåt, småfjantig som en "serietidnings-tv-serie" eller film ska vara. Att säsong 2 skulle vara sämre än den första är befängt!

Bästa bok: Ingen. Igen, igen.
Jag läste endast en stackars bok från pärm till pärm, Ronny Olovssons emellanåt underhållande och välinformerande "Värsta pappan!". Därutöver blev det bara småfragment ur diverse föräldra- och barnböcker.

Bästa scen: Ingen.
Teaterfattigt värre, med endast ett besök... Att ångra.

Bästa hemsida: Facebook
Säga vad man vill, men Facebook tog världen och Sverige med storm. Ett ypperligt verktyg att upptäcka och hålla liv i såväl gamla som nya kontakter. Smekmånaden är nu över och någon annan, något bättre, står säkerligen och väntar runt hörnet

Facebook-grundarna kommer under 2008 säkerligen ångra att de inte sålde när de stod på topp.

Bästa sporthändelse: Drottning Anja av Åre-VM
Shit vad hon kom, sågs och segrade.

När sportåret 2008 sammanfattas räknar jag med att jag skriver Susanna Kallur här. Och precis som nu skriver jag att AIK Fotboll inte gjorde livet ett dugg gladare för de med svartgula hjärtan.

Bästa köp: Nytt kök
Bortsett från att vi inte har fått upp något stänkskydd än så är det nya köket perfekt. Otroligt skönt att vi tog oss tid och råd att fixa till det.

Bästa resa: Island
I maj åkte vi på "babymoon" till Reykjavik. Allt var perfekt och vi hade några otroligt fina och roliga dagar på Island. Rekommenderas varmt!

Jag lyckades aldrig slutföra min reseberättelse från vistelsen där, kanske den kommer lagom till ettårsdagen från att vi åkte dit... Jag har ju trots allt en hel del fina tips att dela med mig av.

Personliga: En kom, en gick. Igen.
Jag, men inte ni, visste vad jag hade i åtanke när jag förra året skrev om att "nästa år kommer bli ännu bättre". Susanne var ännu inofficiellt gravid och den 10 augusti föddes vår dotter Novalie. Kärleken till henne är så klart obeskrivligt stor och det är givetvis oöverträffat det största som någonsin hänt mig.

Novalies födsel föregicks av mitt frieri till Susanne. Än återstår att fastställa bröllopsdatum, det blir i alla fall inte i år som det först var tänkt.

Precis som 2005 var det tyvärr inte bara en som klev in i mitt liv utan även en som lämnade det. Susanne och jag träffades och mormor Dagrunn gick bort. Bara åtta dagar efter det förnämaste resultatet av mitt och Susannes möte, Novalies födelse, gick mormors änkling, min bestefar (morfar), Arne bort. Han skulle för övrigt blivit 85 i dag. Vi tänker på och saknar dig oerhört mycket!

Antikrundan!

För tio år eller mer sedan skakade jag på huvet åt det.

För fem år sedan började jag smygkolla på det.

För något år sedan var jag fullkomligt fastklistrad framför det.

Förra året blev min kärlek officiell.

Hur kunde jag vara så dum?

Antikviteter är ju kul, och tillsammans med Antikrundan blir de ännu roligare. Äntligen är dom tillbaka!

Fördel mamma

Det talas så ofta om att papporna ska vara mer närvarande och om den kvinnliga ojämlikheten. Ack så viktigt.

Men vad händer när mamma och pappa skiljs åt?

I dagens sammhälle, med dagens lagar och bakåtsträvande syn är det i princip alltid mammorna som kammar hem vårdnaden. Det räcker oftast att hävda att mannen har samarbetssvårigheter så är saken biff.

Ska det verkligen vara mamma som bestämmer om pappa ska få vara pappa?

Missa inte kvällens Dokument inifrån, som tar upp ämnet. I SVT2 kl 20.00.

Repriser:
SVT2: 6 dec kl 15.55
SVT2: 8 dec kl 16.25
SVT24: 8 dec kl 21.10

Vampyrbläckfisk

Kanske något av de coolaste djuren jag har sett. Ser ungefär ut som jag känner mig just nu. Vacker, skräckinjagande, spetsig, ful och röd. Den har dessutom naturliga strålkastare som den lyser med i havets mörker när den blir hotad. Jag såg givetvis märkligheten i den fantastiska naturserien Planet Earth. Kvällens avsnitt, det sista handlar om djuphaven. Jag har inte följt eller sett serien till fullo på SVT utan bara dykt in då och då, som nu. Men jag ska definitivt ladda ned och se den från start till mål!

Snabbt

Den här veckan har verkligen forsat fram svindlande snabbt, fullt upp hela tiden.

Jag är inne i en period med mycket jobb då det händer en hel del framöver. Ytterligare ett tecken på att jag knappt hänger med i svängarna är att jag redan har arbetat på Com Hem i 6 månader, så i veckan fick jag min fasta anställning.

Jag har åkt buss 4 som svängde fel i korsningen Odengatan/Dalagatan när busschauffören plötsligt fick för sig att han körde 53:an. Ganska spännande att sitta i en backande buss som uppehåller och irriterar all övrig trafik.

Min iPod har låtit mig njuta av Blonde Redheads nya album "23" om och om igen.

Jag har druckit öl och ätit välsmakande lammlägg på Allmänna Galleriet 925 tillsammans med god vän.

Vi har konstaterat att det inte är helt lätt att komma på ett namn till korven. Alternativen börjar poppa fram och som väl är har vi ett tag på oss att låta våra viljor dra oss igenom processen.

Jag har frukostätit den nya kompisen till Havre Fras, Råg Fras. Lite tråkigare, lite nyttigare.

Vi har varit på Babyland i Ulvsunda och kollat på barnvagnar. Det lutar starkt åt Teutonia Fun, en "trendvagn" enligt Teutonia och oerhört populär enligt Babyland. Men sett till att vi kommer rulla den mycket både i stan och i naturen så verkar den passa oss väl. Den fungerar både som ligg och sittvagn, är smidig och kompakt (med tanke på vår lilla hiss), den är stabil och enkel att svänga och har bra höjd (skönt för långa mig) samt finns i ett gäng neutrala färgkombinationer.

Jag har genomlidit Shlagerfinalen från vilken den enda behållningen var Kristian Luuk. Vilka hemska och usla låtar det var som gjorde upp om segern. Som väl är vann The Ark men deras låt är alldeles för svag för att kunna ha något med topplaceringarna att göra. Deras scenframträdande kommer i alla fall rädda Sverige från förödmjukelse. Och är det inte märkligt att Tommy Nilsson kammade hem noll poäng, den hemska texten till trots?

Vi har promenerat runt på ett vårigt Kungsholmen. Hör hur den smältande isen knastrar och gnisslar.

Vi har fascinerats av en lätt skräckinjagande kvällshimmel.

Och jag har pussat massor på och pratat med en ständigt växande och vacker mage.

Grammisgalan

Lite oväntat fastnade jag igår kväll framför den numer relativt okreddiga ryggdunkargalan, Grammisgalan. Det var faktiskt förvånansvärt underhållande. Fullt rättvist vann The Knife hela 6 (!) Grammisar, men bästa låt var de märkligt nog inte ens nominerade till. Det kanske var lika bra med tanke på den smått parodiska uppställningen i kampen om priset: ett par schlagerlåtar, ett par "Idol-låtar" och så slutvinnaren Martin Stenmarck med landsplågan "7-milakliv" på det. Stor humor, eller? Jag tyckte i alla fall att det var väldigt kul. Det var faktiskt till och med så pass roligt att jag unnade Anna Ternheim vinsten för bästa kvinnliga pop trots att jag ville annorlunda. Jag sträcker mig faktiskt också till att uttrycka uppskattning av Darins riktigt trevliga ballad "Everything But The Girl" - med tyngdpunkt på låten alltså, inte sången. Däremot var det synd att Lisa Miskovsky inte spelade sin oemotståndliga "Little Bird". Men bäst kom sist och den som följde med hela vägen fick först glädjen att njuta till Mando Diaos frustande fenomenala liveframträdande av "Long Before Rock'n'Roll" - jag kan verkligen förstå varför Coachella har bokat dem - och kunde därefter nicka gillande åt coola Maria och Sahara Hotnights nya låt "Cheek to Cheek", vars mysiga gitarrslinga lät nystulen men ändå egen. Underhållande som sagt, med en gnutta ironi on top.

A break!

Jag spydde lite galla på ABC tidigare med anledning av deras bisarra beslut att bryta tv-serien "Day Break" mitt i säsongen på grund av för dåliga tittarsiffror. Nu har de ändrat sig. Den 29/1 kommer nästa avsnitt att visas. Jag antar att fansen lyckades göra sig hörda till slut. Tack för det återvunna vettet ABC! Nu får vi hoppas att de även kommmer till sans vad gäller "The Nine".

Karlsson på taket

Vi råkade zappa över till TV1000 och fastnade framför Karlsson på taket. Det var evigheter sen jag såg den filmen. Fascinerande att Karlsson är lika creepy än i dag. Han ser mäkta märklig ut med sin gubbiga uppsyn och läskigt tunnhåriga hjässa. Ett barn men ändå inte och den dubbade vuxna rösten gör det hela än mer förvirrande. Tydligen är det ingen som vet var killen som spelade Karlsson finns idag, han verkar vara spårlöst försvunnen. Flög förmodligen iväg.

Let's Dance

Det var faktiskt förvånansvärt kul att kolla på "Let's Dance" direkt i studion. Tyvärr skymde ofta en pelare dansarna när de höll på som bäst, och vi satt ganska högt upp och långt ifrån scenen så sannolikheten att vi syntes i bild var nog obefintlig. Annars ett välordnat och imponerande arrangemang med ömsesidig uppskattning mellan publik och producent.

Komiskt att TV4 hyr in sig och spelar in programmet i en studio hos SVT.

Håll utkik

Ikväll sitter jag i publiken på TV4s Let's Dance och undrar vad jag gör där.

Och nu Antikrundan

Antas man vara en väldigt gubbig 33-åring om man råkar gilla Antikrundan?

Bra svensk film

Just nu sänder TV4 den svenska filmen "Den Osynlige" som jag tidigare har skrivit om här. I april har den amerikanska remaken premiär i USA. Trailern imponerar inte. Däremot är det kul att de verkar ha behållt ganska mycket av storyn. Men den kommer inte att vara i närheten av det svenska originalet. Inte det minsta.

ABCSKIT

Tisdagkvällar brukar vara vikta åt tv-serietittande med Pata, så även gårdagskvällen. Vi var oerhört sugna på att köra igång med de fyra i förväg släppta episoderna av 24 säsong 6 men kollade istället vidare på Day Break som vi hade sett de två första episoderna av strax före jul. Oerhört dumt skulle det senare visa sig.

Day Break handlar om en polisman (Taye Diggs) som plötsligt börjar leva "Måndag hela veckan" när han vaknar upp samma dag om och om igen. Varje dag blir han oskyldigt misstänkt för mord och upplever därefter en serie varierande och skrämmande händelser som leder till allvarliga konsekvenser för både honom och hans nära och kära. Dag efter (samma) dag sliter han vidare med att luska fram ledtrådar för att kunna rentvå sig själv, stoppa brottslingarna och rädda sin familj. Så där fortsätter det utan tendens att bli trist och förlora gnistan. Och när vi väl hade sett klart det sista avsnittet, episod 6, blev det genast uppenbart att serien som helhet inte slutade där utan att det fanns en fortsättning. Vi var mitt i hetluften och hungern efter mer var så pass stort att vi genast surfade in på tv.com för att ta reda på varför efterföljande episoder fortfarande inte hade sänts. Det visade sig givetvis att ABC har lagt ned serien på grund av för få tittare. Antiklimax med stor ridå.

Det är inte direkt första gången ett tv-bolag får kalla fötter men oj vad surt det är att börja plocka russinen ur kakan utan att sen få äta upp den. Jag vill se mer! Men visst, money talks och det är oerhört olyckosamt när det sker mitt i en så bra och kritikerrosad serie som Day Break.

Har vi tur lyckas ABC åtminstone hosta ur sig de resterande 7 episoderna - som lär vara inspelade och klara - antingen online eller på DVD. Tydligen har dom inte bara nöjt sig med att lägga ned Day Break utan har även lagt den än mer lovordade serien The Nine i frysboxen. Den som vi hade laddat för att kliva på så småningom. Aargh! Hade vi bara varit Jack Bauer trogen och kollat 24 från början istället så hade ni sluppit allt detta gnäll.

Hip Hip Blackeberg

I fredags kväll såg vi den svenska tonårsfilmen "Hip Hip Hora"
på tv. Med ett för fjortisarna smart tillrättalagt manus och bildspråk kan jag tänka mig att den här filmen rönte ganska stora publikframgångar i Sverige. Det är faktiskt också en film som berör, på ett väldigt jobbigt sätt. Kidsen på grund den plågsamma realismen samt olustkänslan den genererar. Mig mest på grund av ilskan filmens vuxna svek mot huvudkaraktären genererar, överdrivet och, med bitter eftersmak, tillrättalagt. Den stackars tjejens - trovärdigt spelad av Amanda Renberg - vänner är inte mycket bättre dom heller. Deras idioti är förvisso betydligt mer sannolik, men inte desto mindre enerverande. Som helhet trots allt en gansk bra film vars största behållning är Sofies trofasta beundrare Sebbe. Hans "blygtuffhet" är enormt underhållande och spelad med stor fingertoppskänsla av Filip Berg.

Jag hade egentligen aldrig kommit mig för att skriva om eller ens se hela filmen om det inte vore för att jag upptäckte att alla skolscener spelades in i Blackebergs Gymnasium. En skola till vilken dåvarande skolminister Beatrice Ask tvångsförflyttade mig och mina klass- och parallellklasskamrater - från Nya Elementars Gymnasium - inför vårt sista gymnasieår 91-92. Detta till trots var det ett roligt, långt ifrån studierikt men väldigt händelsrikt år. Bilderna från skolan framkallade en hel del nostalgiska minnen och tankar från förr. Tyvärr också faktumet att det i år är 15 år sedan jag tog studenten där. 15 jäkla år! Vad hände?

"Hip Hip Hora" handlar om 13-14-åringar, vi var 18-19 men nästintill lika omogna när vi spelade ut våra register vid samma plats. Mest minnesvärt är kanske avslutningsfesten som vi hade i uppställda tält på skolplanen. Den bröts först när en inför Fotbolls EM -92 övande polisarmé ställde upp sig och sina vilt skällande polishundar på rad framför ett tiotal piketbussar. De som inte genast avvek från platsen skulle gripas. De enda som vägrade avvika var givetvis två av mig inbjudna vänner. Som dessutom inte gick på skolan. Ni vet vilka ni är. Era små puckon.

Årets... 2006

Lagom till årets slut kommer här min lista över de kulturella och personliga händelser och ting som har berört mig mest under 2006.

Bästa utländska skiva: Hot Chip - The Warning
Det var fruktansvärt jämnt skägg i år. Ena sekunden var det kanadensiskt vältrimmat med Junior Boys fasansfullt vackra "So This is Goodbye" som gällde och i nästa var det minimerat till en enhetlig tysk mustasch i Ellen Allien & Apparats högklassigt drivande "Orchestra of Bubbles". Men slutligen smackade jag på ett par feta brittiska polisonger, tog mig till sans och erkände för mig själv att årets skägg heter Hot Chip. Jag kommer säkerligen att ångra mig men plattan de titulerar "The Warning" innehåller ändå flest toppar - trots att den genomgående standarden är inte lika hög som på de två förstnämnda plattorna. "Tjejlyssnarfaktorn" på låtar som "Boy From School", "Colours", "No Fit State" och framförallt "Over And Over" är svårslagen. Underbar elektronisk och egensinnig musik som värmer och dansar upp hjärtslagen i brygga. Fast Hot Chip skapade inte den bästa skivan i världen i år, det gjorde de elektroniska knivhuggartechnon från norr.

Bästa svenska skiva: The Knife - Silent Shout
Världens bästa musik 2006 var mörk och kall. Den kom givetvis från en plats värdig sådana epitet, Sverige, där upphovsmakarna, syskonen Dreijer, Karin och Olof, kommer ifrån. Skivan som heter "Silent Shout" är deras tredje i ordningen, deras mästerverk, och jag älskar den.

Väl värd att nämna är också Studios hippa, mångbottnade/mångkategoriserade och självklart också mycket fina album "West Coast".

Bästa låt: The Knife - Silent Shout
Att välja årets bästa låt brukar vara förenat med stor ångest. Det finns ju vanligtvis så förtvivlat mycket bra att välja mellan. Så även i år fast det första starka kortet, den låten som gjorde störst intryck och ironiskt nog var mest ångestladdad stod ändå som given slutsegrare. Titelspåret och första singeln från The Knifes "Silent Shout" har allt som jag inte förväntade mig av en vinnarlåt. Bandmedlemmen Olof Dreijer kallade det för "död, svart, död". Vem hade kunnat ana att morbid kolsvärta kunde alstra sådan njutbart medryckande och äkta musikalisk energi? Definitivt inte jag.

Jag vill också påtala att jag utan skam i kroppen lyssnade oerhört mycket på Justin Timberlakes debutalbum, likaså hans senaste alster och då främst andrasingeln "My Love" som han gör gudabenådat bra tillsammans med T.I. - det har dessutom gjorts ett gäng underbara remixer på låten vilket märks i mina "Just nu"-samlingar. Givetvis tillhör också tidigare nämnda Hot Chip, Junior Boys och Ellen Allien & Apparat skaran som har gjort några av årets bästa låtar med respektive - svårt att välja - "Over And Over", "Count Souvenirs" och "Jet". Icke heller att förglömma: Justice - "Waters of Nazareth"; fet!, Klaxons - "Atlantis to Interzone (Crystal Casles Remix 2.0)"; åh vad jag gillar den här galna remixen!, Peter Bjorn And John - "Young Folks (Feat. Victoria Bergsman)"; genialisk!, Band of Horses - "The Funeral"; så himla (hård)vacker!, Ada - "Sternhagel"; håller ställningarna, Dibaba - "The Truth Blending Consortium"; jag vill dansa i neon!, Of Montreal - "Heimdalsgate Like a Promethean Curse"; rösten och den skruvade melodin, med flera med flera men jag måste stanna nånstans. OK, Robyn höll också fanan högt med sina egna insatser men framförallt i samarbetena med Christian Falk + Ola Salo i "Dream On" och Kleerup i "With Every Heartbeat".

Bästa konsert: The Knife, Berns
Extremt svårslaget.

Bästa film: V For Vendetta
Precis som förra året har jag sett alldeles för få filmer för att egentligen kunna utse årets bästa film. Men jag håller serietemat troget och väljer därför V For Vendetta. Jag tyckte ju trots allt väldigt, väldigt mycket om den.

"Brokeback Mountain" bör också omnämnas (eller kom den förra året?). Men jag måste faktiskt skärpa till mig vad gäller Hollywood-slasket, det produceras faktiskt också en himla massa bra film i resten av världen.

Bästa tv-serie: Hereoes
I år var det övernaturliga hjältar som gällde. Och förtsättningen följer in i 2007. Jag var en lycklig man när Heroes kom och räddade mig.

Bästa bok: Ingen. Igen.
Jag som enbart lyckas ta mig tid att läsa på semestern njuter extra mycket av det när chansen väl ges. Men i år var det nog inget som fängslade mig. Minns inte ens vad jag har läst.

Bästa scen: Fröken Julie, Dramaten
Ehrm, jag tror faktiskt att jag bara såg en ynka pjäs i år, "Fröken Julie". Bedrövligt. Bättring lovas 2007 och biljetter är redan inköpta till Berggrens uppsättning av Pinters "Hemkomsten" på Stadsteatern.

"Fröken Julie" var en intensiv "rakt upp i ansiktet"-föreställning. Inte minst med tanke på de känslosamma privata spänningarna som måste ha funnits Bonnevie och Persbrandt emellan. Jag gillade.

Bästa hemsida: The Hype Machine
En oumbärlig källa till upptäckter av bra musik.

Bästa sporthändelse: Hockeylandslagets OS- och VM-guld
Ingen hade väl kunnat förvänta sig någotdera? Fantastiskt! De övriga svenska framgångarna i Vinter-OS var också imponerande. Och som inbiten gnagare hade jag helst sett AIK fotboll stå för årets sporthändelse men för det hade ett guld krävts. Men att som nykomlingar i Allsvenska komma tvåa med så liten marginal till första platsen är också det hur grymt som helst!

Bästa (och jösses vad dyra) köp: Polhemsgatan 36, 4 tr
Vi stortrivs och har nyligen renoverat allt utom kök och bad. Vilket påminner mig om att jag fortfarande inte har tagit och lagt upp några bilder.

Bästa resa: Sverige-Paraguay, Berlin
Ett av mina bästa VM-minnen. Vilken svensk extas! Synd att det gick åt pipan därefter. Jag vill också varmt rekommendera Dubrovnik i Kroatien som sommarresemål... måste få upp den stora bildhögen någon gång.

Personliga
Jag och min stora kärlek köpte lägenhet och blev sambos. Jag hade drömlång semester, 4 månader med lön. Jag tog körkort. Och jag började nytt jobb. Inte mycket att klaga på här inte. Ett suveränt år helt enkelt. Och nästa år kommer att bli ännu bättre!

GOTT NYTT ÅR!

Lite väl sent för insiktsfullhet

Klämde ett avsnitt från andra säsongen av Weeds och satte mig därefter med bra musik i lurarna och började att skriva på min årsbästa-lista. Tiden flyger som vanligt iväg framför datorn och det har mer än väl blivit läggdags. Till sängs tar jag med mig kvällens följande två förvånande insikter.

1. Den första kom när jag tidigare ikväll tittade på "Året med Kungafamiljen" och såg reportaget från deras stadsbesök i Turkiet och Istanbul (dit min far f ö var med och lagade mat) där de bl a besökte kyrkan Hagia Sofia och kunde se spåren av vikingaklotter! Så här skriver man om det i ett resereportage på tidningen Vagabonds hemsida: Uppe på andra våningens marmorbalustrad finns också några minnesmärken med skandinavisk anknytning; klotter av vikingar som tagit värvning hos kejsaren men förmodligen funnit mässan alltför långtråkig. Det kryptiska meddelandet omfattar bland annat namnet Halvdan (skrivet alftan) och ordet ”are” som är fornnordiska för örn. Upptäckten av runorna gjordes för övrigt av svenska forskare 1964 och 1988". Grymt coolt, fascinerande att de spred sig så långt.


2. Den andra kom när Pata skickade mig en länk som förtäljer att Saddam Hussein med största sannolikhet är avrättad när jag vaknar i morgon bitti.

Aftonbladet TV7 en lördagkväll

21.00 Lust (R)
21.30 Nöjesliv (R)
22.00 Ödets minut (R)
23.00 Sofis mode (R)
23.30 Balans (R)

(R)= Repris.

Känns inte som att dom har särskilt mycket att komma med.

Hjältemodigt bra serie

Lost börjar sakteliga hämta sig efter den något sega inledningen av säsong 3, och Prison Break har sedan starten av säsong 2 hållt kvar intresset på en hög nivå. Men att luta sig tillbaka till endast två fläskiga amerikanska serier är inte riktigt tillräckligt för mig. Längtan efter de nya säsongerna av 24, Entourage, The Shield och Rescue Me börjar bli påtagligt stor. Så för att dämpa abstinensen sökte jag efter substitut att komplettera Lost och Prison Break med.

Weeds har många lovordat men halvvägs in i första säsongen känns den sådär. Jag kommer fortsätta se den - kanske växer - men den är långt ifrån tillräckligt stimulerande. Jag och Pata, min radarpartner vad gäller tv-serier, tänkte börja se den enligt hörsägen suveräna Battlestar Galactica när vi hörde om den nya serien Heroes. Förhoppningsfulla ilningar for genom kroppen när jag läste mer om den. Den hade onekligen de beståndsdelar som passar som handen i handsken med mina film- och tv-ideal, åtminstone om jag ska njuta av hollywoodska svulstigheter. Sci-fi, superhjältar/sköna karaktärer och action, allt sammanfogat under en finurligt komponerad historia. Tack för det.

Varje vecka inväntar jag otåligt nästkommande episod. Hittills har den både imponerat på och slukat mig totalt. Bitvis något rörig och svårgreppad men det kanske främst beror på min oförmåga att snappa upp allt. Vi har oftast inte haft kraft nog att vänta in svenska undertexter innan ett nysläppt avsnitt snabbt har avverkats.

Heroes handlar om ett antal personer världen över som upptäcker att de har övernaturliga krafter. Bland dem finns den manliga skötaren Peter och hans bror som båda kan flyga, en knarkare som målar och tecknar framtiden när han är påtänd, och en polis som kan läsa tankar. Där finns också den obligatoriska snyggingen, Niki som strippar på nätet och lever dubbelliv med sin spegelbild som förvirrande och hotfull motpol. Hennes från fängelset flyktande man (ex-man?) kan förflytta sig genom vadhelst som kommer i hans väg. Tonårstjejen, cheerleadern Claire, är självhelande och i princip helt odödlig. Slutligen har vi nörden, japanen Hiro, som besitter den fräckaste förmågan av alla och kan böja tid och rum.

Så småningom kommer de till insikt om varför de har fått dessa superkrafter och till vad de måste användas. Men givetvis existerar inga hjätar utan motstånd, så självklart finns ondskan ständigt där. Oftast steget före. Eller bakom. Ryggen.

Jag vet inte om någon svensk kanal har köpt in serien än men det känns både logiskt och rimligt att någon har det och inom en nära framtid börjar sända den. Heroes är en given succé.

Min lilla filmstjärna

Susanne är med i Trygg Hansas nya reklamfilm som började gå på TV4 och Kanal 5 idag. Snygging.

Se filmen här.

What About Brian

"Brian is the guy everyone wants as a best friend. He's the guy who'll stand by you at your wedding, drive you to the hospital, cheer your kids on at their little league game... the guy who every wife dotes on and every husband wants to either grab a beer with or live vicariously through him."

Mmm... det här kan nog vara nåt.

Actually I'm a plumber

En helt hysterisk och galet skrattande Ace Frehley, famös gitarrist i mitt gamla hjälteband Kiss. Underbart.

Hela intervjun finns uppdelad i två delar (del 1, del 2).

Domo-Kun

Japanerna har en imponerande förmåga att skapa konstiga och härliga animerade karaktärer. Domo-Kun gör mig en smula nostalgisk och extra varm om hjärtat. Han är maskot för en japansk TV-kanal för vilken ett antal jinglar gjordes. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par Domo-mjukisdjur när jag var i Japan -02.

Att synas är kul

TV4 hade lagt upp bilder på webben från Paraguay-matchen, bla. på oss (bild nr. 7).

Så här såg det ut på FIFAs, Aftonbladets med fleras hemsidor och papperstidningar efter Sveriges match mot England i Japan/Korea-VM.

Fler klipp

Jag tror att det här är alla tillfällen vi var med i TV-sändningen av Sveriges match mot Paraguay i Berlin.

Jag vrålar efter nationalsången.

Närbild på Susanne som knoppar på läpparna i slutet av pausen.

Susanne i nedre högra hörnet när andra halvlek kör igång. Vi andra har inte hunnit tillbaka till våra platser än.

Jag, Hagge och en skymd Susanne efter slutsignalen.

Linslössen

Än så länge har jag bara bara lyckats hitta det här TV-klippet från när vi var med efter slutsignalen. Från vänster: jag, Susanne som är skymd av Hagge och sist vår nyvunne biljettvän Markus.

Jag får letar vidare efter klippet från början av matchen och det på Susanne efter paus. Ganska passande att få vara i blickfånget när det är världens största TV-evenemang som visas. Bara i Sverige såg 3 miljoner svenskar oss jubla ikapp.

En annan sak jag glömde nämna tidigare. Det fanns väldigt mycket tomma platser runtomkring oss på arenan. Men det sas att alla platser på arenan var betalda. Vilket nog tyvärr innebär att många som hade fått och betalat för sent tilldelade biljetter inte hade möjlighet att närvara. Eller det kanske snarare var företag vars ointresserade fotbollskunder uteblivit. Synd på alla de svenskar som fanns på plats i Berlin utan biljett. De som inget hellre ville än att vara där.

Entourage

Fyra knasiga vänner luffar runt på Hollywoods gator som om de ägde dem. Utan självkritik snubblar de fram i det rika liv den ene av dem skapat förutsättningarna för. Han, Vince (Adrian Grenier), som är en "up and coming" filmstjärna, har släpat med sig två barndomsvänner och sin misslyckade skådespelarbror främst för sällskapets skull. Men förutom att leva på hans inkomster finns de samtidigt behändigt också där för som respektive alltiallo, manager och kock.

Det har kallats en "Sex and the City" för män men är så väldigt mycket mer. Framförallt tack vare den genialiskt inskrivna komiken. De dräpande kommentarerna. Killarnas naiva framfart i LA är en fröjd att se och i princip varje avsnitt kryddas av regelbundna cameo-gäster men framförallt också en briljant Jeremy Piven som Vince agent.

Två säsonger av Entourage är avslutade och nyligen informerade Henke mig om att den efterlängtade tredje säsongen började i söndags. Se och njut av det pricksäkera skådespeleriet och det smarta manuset - löst baserat på den exekutive producenten Mark Wahlbergs första tid i Hollywood.

Nu kör vi!

Äntligen är det igång! Årets största evenemang alla kategorier. Som jag har längtat! Digitalboxen är precis hämtad, alla kanaler fungerar tills vidare och dansk TV visar redan nu direkt från invigningen. För övrigt uruselt att inte svensk TV gör det.

Jihoo! Fan vad kul det här ska bli oavsett hur det går för Sverige!

Hallelujah!

Finnarna har för evigt vält omkull schlagern och dess festival. Ingenting kommer någonting bli sig likt. Efter tio samtal lyckades på målsnöret också min finska röst bli registrerad. Jag misstänker att många surt nog missade att få fram sin åsikt i saken men 12-poängaren från Sverige förblev ändå intakt för "Poison"-kopian - minns Alice Cooper tidigt 90-tal - från öst. Nu kan finnarna köra en come back av Monsters of Rock nästa år och sen lägga ned hela evenemanget. Hard Rock! Och karate.

Time out

När jag ikväll för första gången såg TV4s program Time out fick jag inte bara se det visas på TV utan istället rubb och stubb på plats vid inspelningen i studion. Jag har småskrattat lite när jag har zappat förbi programmet tidigare och som helhet var det faktiskt ganska kul. Programmet sänds på torsdag kl. 20. Jag är på årets första derby på Råsunda då men kan kanske ses sittandes i trappen - aj den träsmaken i baken - någonstans i mitten av publiken. Gäster var Lars Leijonborg och David Lega. Den torrolige komikern Henrik Dorsin ersatte kvällens frånvarande Henrik Hjelt.

Skön intervju

Jag måste fixa biljett till gammelgubbarnas spelning på Stadion i sommar.

Melodifestivalen

Med ursäkten att få umgås i trevligt sällskap begav jag mig med Sus till polare Pata igår för att tillsammans med ytterligare några vänner se Melodifestivalen. Startfältet var, med undantag för urusla Rednex, förvånansvärt bra. Andreas Johnson, BWO (varför, varför har de bytt namn?!), The Poodles och tyvärr också Carola var bäst. Bra driv i alla låtarna. Framförallt i Poodles 80-talsstänkare. Hårdrock i en Melodifestival? Javisst! Kanske inte i den internationella finalen men den svenska finalen gav den helt klart lite extra krydda.

Den långt ifrån oväntade segrarinnan Carola är något av det läskigaste jag vet. En oerhört skrämmande människa - var det någon mer än jag som uppskattade Lenas små pikningar? Men sjunga kan hon. Och proffsig är hon. Förvisso endast på scen. Och bara hennes närvaro i kvalet borgar definitivt för avancemang till den stora finalen och garanterat också en slutposition bland topp tio. Men någon annan på plats i Aten hade ändå varit att föredra. Någon mindre frikyrklig och homofobisk. Någon för alla att tycka om.

Oscar den 78:e

Som vanligt missade jag (läs orkade inte se) Oscargalan. Den sändes ju till slut även på svensk TV i Kanal 5. Bra jobbat. Men årets gala bjöd ändå knappast på några sensationer eller större överraskningar. Huvudrollspristagarna, Philip Seymour Hoffman och Reese Witherspoon var kraftigt förhandstippade och kammade också hem full pott. Lite oväntad var kanske att George Clooneys vinst för bästa manliga biroll i Syriana som jag ännu inte har sett. Där hade jag istället förväntat mig att Jake Gyllenhaal i suveräna Brokeback Mountain skulle vinna, likväl som jag hoppades, men trodde föga, på att Heath Ledger skulle ta hem huvudrollspriset för sin insats i densamme. Att sen Crash vann priset för bästa film kändes varken orättvist eller oväntat men jag höll ändå Brokeback Mountain som favorit dessa två ämneskontroversiella filmer emellan. Crash är onekligen smart skriven och består både av klipp och en skådespelarensemble utöver det vanliga. Men Brokeback Mountain gjorde ändå starkast intryck genom sin oväntade och mycket fina kärlekshistoria modigt framförd av två av de hetaste ynglingarna Hollywood kan uppbringa idag. Regipriset inbringade den ändå åt Ang Lee och den och Crash fick också mycket rättvist dela på varsitt manuspris.

Det blev ett ganska bra filmår ur alla perspektiv förutom ur, nästan som vanligt, svenska sådana. Eller vänta... Zozo kanske var bra ändå? Jag har trots allt inte sett den än. Samtidigt kan krasst konstateras att jag har sett alldeles för mycket amerikanskt den sista tiden och för lite europeisk och annan utländsk film. Fast vem är jag egentligen att tycka och döma? Jag håller fortfarande Sin City som förra årets bästa och i de flesta Oscar-kategorierna mest saknade film. Och redan nästa fredag har årets kanske bästa film premiär, V for Vendetta.

Runt och mycket gott

Just nu visar Musikbyrån i SVT2 en spelning från Sticky Fingers i Göteborg där fantastiskt härliga The Magic Numbers underhöll en kväll i höstas. Jag såg dem själv några kvällar senare på numer avsomnade Mondo. Det var riktigt bra. En euforisk kakafoni av briljanta låtar.

Missade du kvällens sändning visas sista reprisen på onsdag 22/2 kl. 23 i SVT2.

Se OS live på webben

Grymmaste länken på länge. På sex kanaler visas olika OS-grenar live. Samtidigt. Och självklart gratis. Perfekt för smygtittande på jobbet. Holländska NOS som ligger bakom härligheten.

NOS - Winterspelen Turijn.

Sport utan kultur

Ingen Oscarsgala i svensk TV i år. Suger hårt. Jag älskar sport på TV, och i år får vi massor av den varan. Men i all ära, i konkurrens med film, musik och tillhörande evenemang på TV ska båda ges lika mycket utrymme. Givet. Bort med all annan skit istället.

Låt romarriket flytta in hos dig

För några veckor sedan såg jag klart Rome, HBO och BBCs största TV-seriesatsning någonsin. Framförallt sett till prislappen på i runda slängar 100 miljoner dollar. Ikväll börjar Canal+ sända den och finns kanalen i ditt utbud rekommenderar jag starkt att du bänkar dig ikväll och ytterligare 11 kvällar framöver. Inte för att det är den bästa TV som har gjorts men absolut något av den mäktigaste. Det märks att mycket arbete, och pengar, har lagts ned på detaljerna, tom. mynten bär Caesar-skådespelaren Ciarán Hinds profil). Scenografin och det mini-Rom man låtit bygga upp, i Rom, är oerhört imponerande. Det är färgrikt och skitigt och känns oerhört autentiskt. Svulstig produktion och såpeintriger varvat med historiska duster dåtidens makthavare emellan. Caesar, Pompeius Magnus, Markus Antonius, Brutus och Octavius finns alla där och inte helt ologiskt ligger historiens grundfokus på Caesars uppgång och fall. Vi följer också de två soldaterna Pullo och Vorenus och deras, ibland komiska, livsöde och ytterligheter som hemvändande soldater från Caesars armé. Man blinkar inte för att visa nakenhet, sexuella intriger och framförallt den brist på mänsklig respekt som fanns då. Personlig ära och lojalitet till dig själv och din familj var det enda som betydde något. Jag förvånades av hur grymma människorna kunde vara. Den extrema klasskillnaden som gjorde att det inte spelade någon roll om du mördade eller våldtog så länge inte överordnade eller personer i din närhet blev förnärmade. Grymhet hyllades och nåd föraktades.

Se den du också och längta därefter tillsammans med mig efter en fortsättning. Exempelvis där vi får följa Gaius Octavius framfart. Tyvärr ganska tveksamt med tanke på prislappen samt att serien inte verkar ha nått den publika succé man hoppats på.

Humor?

Är det slumpen eller ett genialiskt manusögonblick som gör att jag (fortfarande) älskar den här reklamfilmen så mycket? Oavsett vad garvar jag läppen av mig varje gång jag ser "Telia-pappan" snubbla till.

Se filmen här.

Årets... 2005

Jag hann inte peta ur mig någon årsbästa-lista innan årets slut. En lista över kultur och personliga ting som berört mig. Jag har inte heller lyckats plita vidare på den och det skulle bara bli konstigt att publicera den än senare. Bättre med något än inget alls? När jag refererar till "årets" och "förra årets" är det alltså 2005 och 2004 som menas och inget annat.

Bästa utländska skiva: Vitalic - OK Cowboy
The Arcade Fire - Funeral var förra årets bästa album för mig. Och Cut Copy - Bright Like Neon Love årets. Sett till vad jag har lyssnat på och gillat mest. Men då båda skivorna egentligen kom förra året - svensk distribution först i år - känns det fel att välja något av dem. Eftersom det har varit ett år då jag har lyssnat mycket på dansant elektronisk musik känns det rimligt att valet istället faller på Vitalics - OK Cowboy. Dessutom förtjänar den mer uppmärksamhet än vad media lyckats med i dess topplistor. I kamp med ett otal andra mycket, mycket bra plattor - det var onekligen ett bra skivår - får den alltså äran att istället för tidigare nämnda plattor representera årets bästa för mig. Vitalic - den franske mannen med den mystiska bakgrunden - har släppt ett raktigenom högklassigt album där han bla. har samlat flertalet av sina hits från tidigare år. Den ena underbara poptechnodängan efter den andra. I tillägg till det har han också lyckats klämma ur sig ett antal suveräna remixer som tillsammans med hans egna låtar ofta förärats plats på de samlingar jag roar mig med att göra.

Bästa svenska skiva: The Tough Alliance - The New School
En samling briljanta elektroniska poplåtar härskade den svenska musiktronen i år. Singlarna fångade min först uppmärksamhet och att albumet skulle bli så starkt förvånade mig föga. När de sedan avslutade året med en sjujäkla remix av "Some Indulgence", av årets näst bästa svenska akt, The Embassy, var saken definitivt avgjord.

Bästa låt: Björk - Who Is It (Vitalic Remix)
Egentligen är det en omöjlig uppgift att välja årets bästa låt. Det har kommit så sjukt mycket bra. Vilket jag om inte annat här märkt när jag har gjort mina Just Nu-samlingar. Späckade med bra musik. Nästan för många bra låtar att välja mellan. Och då har jag ändå haft så stor ångest när jag har valt bort låtar att de oftast har fått plats på senare samlingar istället. Mitt val faller ändå på Vitalics remix av Björks "Who Is It". Inte för att det är Björks låt utan för att det är Vitalics låt. Han gör den helt och hållet till sin. En helt fantastisk mekaniskt elektronisk kioskvältardanshit! Det du.

Av alla andra suveräna låtar som funnits att välja mellan måste jag bara nämna några få. Handsomeboy Techniques "Your Blessings" och dess strålande sampling av Jackie DeShannons "When You Walk In The Room". Death Cab For Cutie slog igenom till slut, framförallt i samband med deras mästerliga "Soul Meets Body". Och så till en personlig favorit. En utstickare. Den bortglömda svensken Dibabas "When She's Feeling Small" från hans debutplatta "Songs For Good Lives".

Bästa konsert: The Arcade Fire, Debaser
En av de bästa spelningarna jag någonsin har sett. Och då har det ändå blivit en hel del genom åren. Att vara där. Att se och höra detta briljanta kanadensiska band spela på Debasers scen kändes väldigt speciellt. Som om jag visste att jag bevittnade något unikt. Något ärofyllt. De spelade på inredningen och bytte instrument. Hetsade på. Drog i stråkarna och pumpade ur sig magisk musik. Tempot alltid högt. Säkerheten själva. Och vilka låtar sen. Vilken energi! Jag var entusiastisk och lycklig. Lyckligt entusiastisk. Jag jublade och sjöng med. De marcherade ut genom publikhavet. Hyllade. Vidrörda. Vi var berörda.

Bästa film: Sin City
Det finns fortfarande en hel drös potentiella filmer som jag tyvärr inte har hunnit se men Sin City känns ändå given. Robert Rodriguez filmadaption av Frank Millers tecknade kultserie är ett mästerverk. Han har, tillsammans med Frank himself, till punkt och pricka försökt följa serien och därför inte heller tagit fram något manus. Behövs inte, de lysande replikerna finns ju där ändå. I serien. Med undantag för några väl avvägda färgklickar här och där går allt, självklart precis som i serien, i svartvitt. Sin City är en extremt välgjod film där actionscenerna, som det kryllar av, är mycket välgjorda och otroligt blodiga och våldsamma. Snyggt våldsamma. Mickey Rourke gör sin livs rollinsats som den psykopatiske Marv. Och ytterligare ett antal slocknade och nytända stjärnor gör honom sällskap med ett raktigenom högklassigt agerande. Brittany Murphy undantagen. Rekommenderas. Som fan.

Bästa TV-serie: Prison Break
Osannolik men... fängslande. Jag har skakat galler ända sen jag började följa den i samband med USAs sändning. Nu är det uppehåll och händerna börjar svullna och flagna av det alltmer intensiva skakandet. Måste se fortsättningen. Helst igår. Peter Stormares överspel är för övrigt klockrent för den här produktionen.

Eftersom det normalt inte produceras några bra TV-serier i Sverige måste jag också nämna att Lasermannen var det bästa svenska som gjordes i år. Som har gjorts på bra många år. Någonsin? Grymt bra. Så in i bänken välspelad och autentiskt välgjord.

Bästa bok: Haha, nej ingen
Det har som vanligt varit ett bedrövligt läsår för min del. Jag är en riktig semesterläsare. Å andra sidan är det en av anledningarna till att jag längtar efter semestern. Efter lyxen och tiden det innebär för mig att kunna slappna av till en god bok. Goda vet jag inte om de jag läste på årets semester var. Däremot lättillgängliga och underhållande i form av Dan Browns två första romaner.

Bästa scen: Mamma Mia, Cirkus
Jag kan inte stoltsera med att det har blivit särskilt scenbesök i år varför det är ganska missvisande med Mamma Mia som årets bästa men så får det bli. Åtminstone som fenomen. Bättring lovas nästa år. Inledningen av Mamma Mia upplevde jag som katastrofal. Pinsam. Jag ville gå hem. Men det tog sig och jag blev alltmer övertygad. Den är underhållande och väl framförd men kanske inget jag skulle ha betalat för att se (tack igen Henke för friplåten). Musiken går inte att låta bli att drivas med av och man lyckas faktiskt glömma bort det patetiska i att ABBAs texter sjungs på svenska.

Bästa hemsida: Million Dollar Homepage
Att sälja en miljon pixlar på sin hemsida för en dollar styck är en vansinnig idé. Att sen lyckas med bedriften och dessutom få $38.100 på eBay för de sista 1000 pixlarna är skrattretande. Och genialiskt.
www.milliondollarhomepage.com

Annars känns det också lämpligt att nämna en hemsida av helt annan kaliber och karaktär. Den om Ingmar Bergman. Genomarbetad. Minst sagt.
www.ingmarbergman.se

Bästa köp: Gröna Y-3-sneakers
Så slicka. Så sköna.

Oväntade köp: Jeansskjorta
It's all coming back to me. Men Cheap Monday gör schysta grejer.

Bästa resa: Nord-Norge
Älskar numer att återvända till släkt och natur i denna vidunderligt vackra del av jordklotet. I påsk reser vi dit igen.

Personliga: En kom, en gick
Kontrastrika händelser greppar alltid tag i och lämnar spår. Mitt möte med min kärlek, mitt livs stora kärlek Susanne samt min älskade mormor Dagrunns bortgång är det som har präglat mig mest i år.

Laserrevolvermannen

Jag såg andra delen av SVT's Lasermannen igår. Nu har han lämnat lasergeväret till förmån för en ljuddämpande revolver.

I en scen i inledningen sitter lasermannen i sin bil och lyssnar på radion. Jag hajade direkt till eftersom det han lyssnade på var ett nyhetsreportage om min gode vän Calles fall från -92 när han under sin militärtjänst stoppades från att bli dåvarande försvarsminister Anders Björcks chaufför. Någon inom militären reagerade på hans utlandsklingande efternamn, strök och ersatte honom med någon annan, mer svensk till namnet, istället. Minns ni?

Tjänsten som Björcks chaufför återfick han aldrig, offentlig ursäkt till trots. Han körde marinchefen istället.

Jag drog genast iväg ett SMS till Calle som ringde upp senare och berättade att hans fall tydligen också nämns i boken om Lasermannen. Jag måste ta mig tid att läsa den snart.

Jag trodde jag hade hyfsad koll på vad som hände när det begav sig. Att jag hängde med i svängarna -91-92 men uppenbarligen inte. Att han har bott vid Hägerstensåsen och senare sköt ägaren till kiosken vid t-banan där visste jag. Jag minns också att en person dog och att många blev skjutna - vid totalt 11 attentat - men inte var eller på vilket sätt. Och hur osannolikt det egentligen är att inte fler dog, om än överlevde med bestående svåra skador. Sjukt skrämmande.

Åter till serien. Den är riktigt bra. Skitbra vid närmare eftertanke. Framförallt för att vara svenskproducerad. Tänker då främst på att det ända vi verkar kunna skapa i film och TV-väg i Sverige är polisthrillers/deckare. Dessutom dåliga sådan.

Lasermannen är enkelt gjord, inget är påklistrat och den är långt ifrån överarbetad. Allt känns oerhört avskalat och autentiskt. Välregisserat och detaljrikt utan att bli tråkigt.

Kårens klantarsel - återigen får Sverige ta del av dess inkompetens - lyfts fram med stil och finnes. Eller kanske är det just avsaknanden av det som gör den så bra? För polisskådisarna är fullkomligt fantastiska. De spelar med bravur och känns så där härligt muggiga och naturliga. Svenska.

David Dencik gör en oerhört porträttlik John Ausonius. Han skrämmer mig. Som fan. Imponerande rollinsats.

"Nä, nu tycker jag att vi alla håller hand och sjunger We shall overcome"

Tromsö

Missa inte När & Fjärrans reportage från Tromsö på TV4 kl. 20.30 imorgon onsdag. En fullkomligt underbar stad, vackert beläget på ett fjäll intill en fjord i nordersta norr.

Tromsö är också min kära mors födelsestad. Jag var där två gånger i somras, av glädje och sorg, fest och begravning. Min onkel Odd Arne fyllde 50 och min älskade mormor Dagrunn gick bort i Parkinson sjukdom.

Lite fler bilder från Narvik, Tromsö och Dyröya finns här.

Apropå Dyröya läste jag häromdagen att det var någon som hade lyckats skjuta två älgar med ett skott. Tyvärr hade de bara lov att skjuta en...

Missa inte

Du har väl redan gjort din donation (se tidigare postning)? Om inte tycker jag att du passar på ikväll när det är dags för Cancerfondens Rosa Bandet Bröstgala. Kl. 20.00 på TV3.

Rosa Bandet

För 12 år sen (eller var det 13?) drabbades min kära mor av bröstcancer och fick då genomgå flera komplicerade och smärtsamma operationer. Lyckligtvis upptäcktes cancern i tid och hon klarade sig, bortsett från fysiska men, med livet i behåll och hennes man uppskattar henne självklart kroppsligt oavsett.

När nu Cancerfonden har dragit igång sin Rosa Bandet-kampanj kändes det därför självklart för mig att donera en slant. Min kompis Anna hade redan dragit igång en insamling för att visa stöd till sin moster som har drabbats så jag la mitt lilla bidrag där men du kan också själv starta en eller också bidra genom att köpa "Rosa Bandet" som säljs runtom i landet, bl. a. på Apoteket.

"20 miljoner kronor. Det är Cancerfondens mål för årets Rosa Bandet-kampanj. Årets landsomfattande kampanj är den största någonsin och pågår under hela oktober. Syftet är att dra in pengar till bröstcancerforskning och olika vårdprojekt för bröstcancerdrabbade. De aktiviteter som förväntas ge de största bidragen är försäljningen av Rosa Bandet, den stora insamlingsgalan i TV3 den 25 oktober och årets nyhet Rosa Lördag den 29 oktober."

www.cancerfonden.se

HippHipp!

Nu var det ett tag sen "HippHipp!" gick och emellanåt var det ju riktigt kul. Det bästa var nog den skånska fotbollhejacklackens hyllningar till vardagen. Anledningen till att jag blev påmind om dem var att Pata skickade mig en länk till klippet "Sopa!" (tack...) och jag började därefter kolla igenom hejaklacksklippen från programmet som finns i SVT's videoarkiv. "Slut på kontot" är bäst!

TV-serier

Amerikanska TV-serier är kul. Jag och Pata brukar alltid följa någon tillsammans, exempelvis 24 som vi har sett alla fyra säsongerna av. Utöver dessa följer jag själv också kanonserierna Lost, Joey, Medium, Carnivàle och The Shield varav de tre förstnämnda precis har påbörjat en ny säsong i USA.

Igår började vi tillsammans kolla på två nya serier som precis har startat "over there", Threshold och Prison Break.

Threshold är en sci-fi-serie som efter de två första avsnitten verkar mycket lovande, klart spännande och välgjord om än med lite väl fyrkantiga skådisprestationer. Ett skepp (eller vad det nu var) från yttre rymden landar i havet intill ett fartyg och ett antal experter samlas för att hantera och lösa situationen som verkar allt annat än vänligt sinnad.

Prison Break är en väldigt spännande och högklassigt producerad serie som vi fastnade för direkt. Den greppar tag i en på samma sätt som 24 gjorde. Huvudpersonen Michael Scofield ser till att han hamnar i samma fängelse som sin oskyldigt dömda och på "Death row" väntande bror. Han har en väl genomarbetad plan för hur han ska frita honom då han har kommit över fängelseritningarna som han har tatuerat in på hela överkroppen (!). Rolleprestationerna är riktigt bra och bland skådisarna återfinns bl. a. en mycket cool Peter Stormare som en fängelseinternernas ledare.