Det är ganska fascinerande egentligen. För två år sedan visste jag inte mycket om papparollen. Om graviditet, hormoner, förlossning och barn.
Nu sitter jag plötsligt här och väntar på att bli titulerad tvåbarnsfar. För om ett halvår får vår fantastiska (så klart!) dotter Novalie ett syskon.
Den första graviditetens eufori har istället blivit rutin. Storögda förstagångsupplevelser har förvandlats till kunskap och erfarenhet – som format mig som människa och förändrat mitt liv.
Nu är jag mer självsäker. Jag vet att klarar papparollen. Jag njuter av den och gör bra ifrån mig – och strävar ständigt efter att bli bättre.
Jag vet vad som händer och vad jag har att vänta – även om inget är eller lär vara sig likt från första gången. Det är en annan graviditet, med en än mer illamående Susanne. Det är ett helt annat barn. Och tillsammans med Novalie blir de två, inte längre bara ett.
Stor skillnad så klart. Men jag är redo. Och LYCKLIG!
Inför Novalies ultraljud var vi nervösa. Oroliga. – Tänk om något är fel? På plats fullkomligt exploderade jag av känslor inför synen av det som skulle bli vårt mer än välskapta barn. Det var först då det gick upp för mig att jag skulle bli pappa. På riktigt.
Den här gången fanns ingen sådan oro. Snarare bara för om det skulle vara fler än ett barn i magen.
Eftersom de starka faderskänslorna redan hunnit infinna den här gången sig så var upplevelsen långt ifrån lika explosiv. Men givetvis lika fantastisk. För tänk att det funkar. Tänk att vi har lyckats skapa ett barn på nytt – en liten korv.
Jag är så oerhört tacksam över att bli pappa. Igen!
Återupplev min förstagångseufori »
