Jag har inget första minne. Jag har över huvud taget väldigt få minnen från när jag var riktigt liten. Därför slår det mig också ibland att Novalie inte heller lär minnas något från hennes första år. Eller från vår tid tillsammans under min pappaledighet.
Det är ju delvis därför jag dokumenterar hennes uppväxt via bloggen. Så att både hon och jag ska minnas när vi blivit äldre.
Plötsligt ser jag fram emot att åldras. Att få se Novalie, och hennes ankommande syskon, utvecklas och förgylla mitt liv. Men också att få återuppleva min egen barndom, mina nöjen, semestrar, sport och fritid, julaftonar och födelsedagar etc. genom dem.
Och tiden de får med mig som små är ju långt ifrån bortkastad – för mig självklart extremt värdefull – även om de inte själva kommer ihåg något från den. Det är ju nu vi finner trygghet och sätter grunden för och bygger vidare på den redan underbara relationen. Och framför allt, ger och får mängder av kärlek.
