Efter en vecka på Västkusten (mer om det senare) kom jag igår hem lagom till AIK:s returmatch mot Ljungskile. Till en början såg det ut bli samma mardröm som de senaste tre matcherna – förlust eller oavgjort. Efter en urusel första halvlek pekade allt på 0-0 trots AIK-dominans och ett gäng målchanser, som endast den storspelande Ljungskile-målvakten stod i vägen för.
När vi kände oss som mest uppgivna kom så det förlösande segermålet tre minuter från ordinarie matchtids slut. Ett fint, högt, inlägg från Pavey som en vilt kämpande Burgic – många verkar ha missat hans förtjänst – nicktouchade ned på Mendes fötter med vilka han säkert petade in bollen. Äntligen seger – väl kämpat Ganget!
Jag saknade verkligen Dulee mitten. Det är ruskigt olägligt att bli av med honom mitt under säsongen, oavsett hur strulig han är privat. Vi har ingen ersättare som är lika bra bollvinnare och spelvändare som han. Jag kommer sakna honom oavsett hur strulig han är privat.
På måndag spelas en ”sexpoängsmatch” borta mot Kalmar FF. Allt annat än förlust vore en stor överraskning. Oavgjort lär kännas som seger. Oavsett så kan endast seger ingjuta fortsatt guldhopp, annars är loppet nog kört.
