Här kommer en kort sammanfattning av Accelerator dag 1 i form av några plus och minus samt band för band som jag såg
+ Vädret var strålande! Sol och värme fram tills det bliv lite kyligare i skymningen.
+ Konserterna, ljudet och arrangemanget var över lag väldigt bra.
+ Glädjen och stämningen hos band och publik.
+ Festivalens grymma line up.
- Insläppet var försenat. Därför krockade Menomena ännu mer med Danielson så jag fick inte se de sistnämnda.
- Seg publik på TV on the Radio.
- Digitalism var försenade och krockade därför ännu mer med Interpol som jag bara fick se slutet av.
- Långa öl- och toaköer.
- Lite för lite folk?
Menomena: Live gav den hårt slående, takt- och melodikänsliga trummisen bäst intryck. Tillsammans med den återkommande bassaxofonen. De bra låtarna sämre än väntat live.
Loney, Dear: Stabilt och gemytligt i solskenet inför en sittande/liggande och njutande publik. Han är duktig han, Emil Svanängen (för övrigt samma namn som mitt gamla lag Skå IK:s idrottsplats. Svanängen.
Electrelane: Bättre än väntat, bättre än sist jag såg dem. Riktigt bra ös till ett fint publikstöd.
The Gossip: Beth Ditto, stor som ett hus, både i kropp och röst. Tillsammans med hennes två mycket kompetenta bandmedlemmar stod hon för en fantastisk energi även om den inte fick ordentligt fäste i publiken. Beror kanske främst på att låtmaterialet håller varierande kvalitet.
Isis (delar av konserten): Ena sekunden nästan dödsmetalliknande. Nästa habilt och medryckande. Tungt.
TV on the Radio: ”Wolf Like me” och ”Staring at the Sun” var precis så bra som man hade kunnat hoppas på. Annars, bra. Men inget sensationellt. Publiken förvånansvärt oengagerad.
Peter Bjorn And John (ett par låtar): Japp eftersom Victoria Bergmans nya projekt Taken by Trees spelade tidigare under kvällen dök hon givetvis upp i ”Young Folks”. Mycket trevligt. I övrigt hyfsat stabila.
Modest Mouse: Kvällens bästa! Och att få se den numer fasta bandmedlemmen, min gamla hjälte från The Smiths, Johnny Marr, räcker bara det långt, långt. Folk ropade efter honom som galningar. Men Isaac Brock tar för sig på scen han också. De sparade inte direkt på krutet när de plockade fram allt från banjo, dragspel till ståbas och dubbla trumset. Och ett sjujäkla drag! CSS: Sköna låtar och fenomenal partystämning.
Digitalism: Tung, svettig och hård elektronik att dansa, dansa till. Om man var på det humöret. Avslutande ”Pogo” givetvis bäst.
Interpol (sista låtarna): Ungefär precis vad man hade kunnat vänta sig. Tyvärr missade jag alla favoritlåtarna så det bestående intrycket förblir ganska vagt. Synd. Men de var säkert bra.
Jag återkommer med bilder. Nu är dags att dra iväg på dag 2, som kommer bli minst lika bra om inte bättre. Bortsett från vädret.
