För de små liven brukar halvåren vara mer betydelsefulla än för oss vuxna, kanske frånsett det första.
Inte för att förta Novalies intryck och utveckling, men hon tar trots allt halvåret en dag i taget.
Vi tar det med hull och hår. Andas, äter och sover Novalie. Hon finns med oss i tankarna dygnet runt och har, sedan i går, gjort det i ett helt halvår.
Så hur har det gått/varit?
Snabbt? Ja, sjukt!
Svårt? Nä inte alls.
Kul? Ja, makalöst!
Jobbigt? Inte ett dugg.
Stort? Större än störst!
Vad annat kan man säga om sitt barn? Vår lilla drömunge som strålat av glädje och ätit och sovit super från dag ett. Även om det sistnämnda förbytts från 7–9 timmar på raken till två–tre korta uppvaknanden per natt.
Förutom att hon är en riktig glädjespridare så har vi under den senaste månaden fått vara med om och gjort följande iaktagelser:
- Det långa tossiga växer sig ljusare för varje millimeter. Kanske hon blir en blondin trots allt? Jag som gillar att hon är mörk. Det var ju så oväntat… och känns så mycket… jag. I dag har Susanne klippt och jämnat till det för första gången.
- Sedan den 28-29/1 sitter hon själv längre stunder utan stöd. Det svajar lite emellanåt men hon börjar bli riktigt duktig på att balansera och parera och kan t o m sträcka sig efter saker utan att välta.
- Saker hon greppar förs inte längre bara mot munnen. De är också enormt roliga att vifta, banka och slå med/på. Mot allt, inklusive henne själv.
- Hon leker och grejar mer fokuserat och koncentrerat än tidigare, och kan fullständigt slukas upp av mjukusdjur och annat som hon biter och drar i.
- Hon använder, och suger, på fötterna lika mycket som händerna.
- Hon är mer bestämd och vet vad hon vill. Visar tydlig frustration när hon inte får till saker eller tröttnar. Gnäller och sparkar av sig täcket när hon inte vill sova, och spjärnar oftast emot när vi försöker lägga henne på sidan – som tidigare var ett perfekt sätt att få henne att ”gossomna” in sig.
- Hon börjar uppskatta tittut-leken och hittar nya vägar att kommunicera och busa med oss. Om hon inte gnäller direkt när vi, mot hennes vilja, lagt henne, så brukar hon istället börja prata och leka. Oavsett vilket så har hon varje kväll/natt den senaste veckan lagt snuttefilten över sitt ansikte och börjat jollra i väntan på att vi ska komma in. Är vi inte snabba nog övergår jollret snart till otåligt gnäll. När någon av oss till slut kommer in i rummet tystnar hon tvärt. Vi rycker undan filten och under den döljer sig en stort leende Novalie som lyckligt flämtar och viftar med armar och ben. Eftersom det är fullkomligt omöjligt att hålla sig för skratt så börjar hon oftast skratta ikapp. Trots Susannes protester kan jag inte hejda mig från att luras av den lilla gullungen.
- Hon har insett att det inte alltid är så kul att bli på- och avklädd.
- Hon har testat massor av smaker, allt från gröt till majs och broccoli. På sexmånadersdagen hölls den stora fruktpremiären. Mango kanske var ett dumt förstaval men det gav helt klart nya smakintryck.
- Hon ”krypkrälar” sig framåt när vi lägger henne på mage. Byter rikting och tar sig över hinder.
- Hon har börjat visa rädsla tydligare och knyter sig alltmer till mig, och framförallt Susanne. Sedan hon föddes har hon bara vid ett fåtal tillfällen fällt ut sin fantastiskt söta underläpp och börjat storböla. Oftast har det varit platsen som skrämt henne, som när vi skulle byta på henne en stor och kal cafétoa med väldigt starka spotlights. Men förra helgen inträffade det även p g a människor. Till råga på allt var det Pappa och Heidi. De som passade henne så sent som för några veckor sen var inte längre lika självklara. Så fort jag lämnade över henne triggades surläpp och krokodiltårar igång. Det krävdes helt enkelt en stunds invaggning i trygghet innan de, som synes, kunde ta över henne.
- Surläppen åkte fram i dag igen när Novalie las på vågen hos BVC och läkaren utförde sexmånaderskontrollen. Allt annat var prima, perfekt, och hon vägde 7410 g och mätte 66,5 cm.
